Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: James Cameron
Skådespelare: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Stephen Lang, Oona Chaplin
Premiär: 2025-12-17
Betyg: 3
Inför premiären låg förväntningarna i luften ännu en gång. Man kunde redan innan dess känna hur adjektiv som nyskapande, episkt och storslaget låg och dallrade på var man och kvinnas tunga redan en enda bildruta hunnit visas. Och visst finns det anledning att begagna sig av samma fraser igen. För det är klart att auteuren James Cameron åter värkt fram en Avatar-film som levererar godset. Även om vi ska hålla i minnet att Avatar: The Way of Water och nu hyperaktuella Avatar: Fire and Ash faktiskt spelades in i ett svep.
Men oavsett vilket, hur man än ser på det går det aldrig att komma ifrån att ansträngningarna gett resultat. Och det gäller förstås både vad gäller det visuella och storslagenheten överlag. Frågan är till och med om inte Avatar: Fire and Ash överträffar sina föregångare i dessa avseenden. Nya verket är en ruskigt snygg och vacker film i all sin storslagenhet. samtidigt har actionsekvenserna svällt och blivit både större och mer högljudda.
Kanske är det här också den mest våldsamma i filmtrion. Åtminstone känns det som om ramarna tänjts till bristningsränsen inom den av ekonomiska skäl nödvändiga PG-13-censurgränsen.
Fast sedan var det det här med storyn. Kan tycka att den uppenbara grundpremissen med Stephen Langs onde överste Miles Quaritch som destruktiv och idog hatisk motståndare till Sam Worthingtons Jake Sully och Na`vi-folket gör filmerna lite väl lika varandra. Den som förväntar sig ännu en konfrontation eller tre, fyra mellan dessa parter lär inte bli förvånade om man säger så.
Å andra sidan måste jag säga att adderandet av det krigiska skyfolket Mangkwan i allmänhet och dess bindgalna kvinnliga ledare Varang i synnerhet inneburit en välbehövlig vitamininjektion till helheten. Skyfolket uppvaktas av Quaritch med avsikten att de ska slå sina illasinnade påsar ihopa, och så blir det. Men Varang är förstås en oberäknelig dam som inte går att styra.
På samma gång ska villigt erkännas att Cameron och hans medförfattare mitt bland allt högljutt utanpåverk gjort ett gott jobb med själva dramat, alltså att skildra Sullys familjeliv på planeten Pandora med frun Neytiri och deras barnaskara med tillhörande problem och konflikter. Ur denna aspekt har Avatar: Fire and Ash fått en välbehövlig ryggrad, som nyanserar helheten.
Vilket är nödvändigt. Annars hade den här franchisen i värsta fall bara kunna barka åt det håll som stavas Pacific Rim, Transformers eller något annat där högljudda slagsmål och förstörelse och inte så mycket mer är det som bjuds.
Fast där överdrev jag allt. För Cameron hade självklart aldrig släppt ifrån sig något som inte både doftar och ser classy ut. Vilket Avatar: Fire and Ash utgör ännu en bekräftelse på. Trots allt.
Men historien slutar inte där. Förstås Avatar 4 och Avatar 5 är utlovade att få premiär 2029 respektive 2031. Därmed är Stephen Langs Miles Quaritch också tillbaks. Vad är det nu man säger: ändra aldrig på ett vinnande(?) recept.
