Klicka på bilden, för att se hela bilden
Av den breda allmänheten lär de för evigt bli enbart förknippade med världshiten In the Shadows och möjligen tillhörande albumet Dead Letters, men bandet, som bildades medan medlemmarna fortfarande gick på högstadiet har faktiskt existerat i över tre decennier vid det här laget, och framgångarna kan knappast betraktas som begränsade. Fem miljoner sålda album och otaliga priser har det blivit hittills och det är inte slut än.
Nya albumet Weirdo markerar en ny musikalsik tid där soundet är mörkare än tidigare och budskapet för dagen är att stå upp och hylla de som vågar vara annorlunda och är stolta över sig själva.
Därav titeln Weirdo. Ämnet ligger Lauri Ylönen varmt om hjärtat. Sångaren har själv blivit kallad såväl konstig som missanpassad och freak som yngre. Därför är det på sätt och vis bara logiskt att han inte direkt är någon följare av vad som skrivs nätet eller i tidningarna.
Nej, ärligt talat bryr jag mig inte, säger Lauri. Folk kan vara väldigt oförskämda, och jag har redan gjort min del då, musiken finns ju redan där ute. Men ändå, jag tror att folk gillar det lite hårdare och tyngre soundet. Och vi har behållit vår känsla för melodier och de melankoliska dragen. Samtidigt har vi experimenterat med olika stilar. Vi vill pröva olika saker för att hålla det intressant.
Lauri antyder att det är en bra tid för deras musik nu. Rocken är på väg tillbaka, hävdar han. Något hände i samband med pandemin. Men det handlar framförallt om att det blivit dags för den att slå hårt igen nu.
– Det handlar framförallt om tjugoårscykler. Se på band som Linkin Park och Evanescence, och jag tror rätt ögonblick finns där för oss också. Jag ser att yngre människor hittar fram till rocken igen, vilket får det att kännas bra i mitt hjärta. Jag ser också att fler skaffar en gitarr och skriver sånger nu än på ett bra tag. Sedan är det klart att den nya tekniken också är närvarande, men det verkar ha blivit trendigare igen.
– Det låter ju positivt?
– Ja, jag tror att alla kan fortsätta hålla igång om de har ett öppet sinne. De flesta av oss får inspiration någon annanstans ifrån, inklusive jag själv. Jag suger åt mig som en svamp och plockar upp saker.
– Weirdo är The Rasmus elfte album. Skulle du vilja säga det blivit lättare eller svårare att skapa ny musik?
Lättare. Jag har lärt mig älska att vare en låtskrivare, och tack vare att jag haft chansen att arbeta med Desmond Child så länge har jag också lärt mig skala av det som inte är viktigt och gå direkt rakt på väsentligheterna Också, ju längre jag lever mitt liv desto lättare är det att skriva om saker eftersom jag fått uppleva så mycket, inklusive hamnat i en del trubbel. Sedan eftersom vi rest så mycket, har jag introducerats för olika sorters musik. Vilket gjort att jag klarar bättre av att hålla mina ögon och öron öppna efter något nytt.
Att Lauri rest mycket behöver ingen tvivla på. Bandet bildades trots allt redan 1994 när han och dåvarande bandkollegorna fortfarande var tonåringar. Vilket betyder att drygt tre decennier förflutit sedan dess. Tanken svindlar, och inte bara för någon likt undertecknad som följt bandet åtminstone sedan millenieskiftet, utan även för Lauri själv.
Synd bara att det kan vara svårt att hålla isäg allt så här i efterhand. Lauri berättar att bandet gav ut en bok för några år sedan som försökte sammanfatta karriär så här långt. Vilket var lättare sagt än gjort. Mycket av det som hänt hade redan ofrivilligt förpassats till glömskans kammare.
Nu är vi alltså framme vid album elva, och varje skiva representerar ett kapitel i mitt liv. Men det går inte alltid precis att säga ”Jag kommer ihåg att det där hände”. Det handlar ju om trettio års dagboksanteckningar, och allt är baserat på hur jag har sett på världen i min vänkrets. Alltihopa är berättat i liten skala, och det är något alla har erfarenhet av. Det är något vem som helst kan relatera till.
Något som däremot inte särskilt många kan relatera till är hur livet som rockstjärna utan något direkt vardagsliv, modell standard kan te sig. Lauri har inte levt något ordinärt liv på decennier, men det är inget han saknat, och på en rakt fråga om han gått miste om något på grund av det är svaret tämligen tydligt.
– Om jag gått miste om något? Kanske de dagar jag inte hållit på med musiken, men jag har alltid velat prioritera bandet. Jag älskar varje dag, jag är gift med bandet, och jag har fått så mycket i utbyte för att jag gjort det. Fast att sluta skolan som sjutton, artonåring var radikalt. Men jag sade till mig själv att om det inte funkar kan jag alltid gå tillbaka till att plugga. Möjligheter av det slag vi fått är så sällsynta, och jag har lärt mig så mycket om livet på andra sätt. Jag är en ganska nyfiken person, så jag lär mig mycket på egen hand.
– Du låter nöjd?
Ja, jag har fått så mycket av bandet. Det är en fin sak att bygga upp något på det viset vi gjort. Sedan är det klart att jag känt osäkerhet också, men bandet har funnits där för mig. Så om jag ser tillbaka måste jag säga att jag ”have it all”. Jag är en lycklig jävel. Jag har tre barn, en fin trädgård och en massa annat. Så vad än jag nu har gått miste om tidigare så har jag tagit igen det nu. Jag steg in i den här bubblan när jag var femton, och den har alltid varit lika ogenomtränglig som stark.
– Och det är förstås givet när det verkligen började kännas att bubblan lyfte till nya höjder också?
Ja, det var ögonblicket då drömmen blev verklighet, säger Lauri och syftar på hiten In the Shadow och tillhörande albumet Dead Letters. Vi blev ganska exalterade, förfrågningar kom överallt ifrån. Folk ville vi skulle komma till dem. Då började jag tänka för mycket. Jag trodde allt skulle bli lättare då. Att det skulle bli mer uthärdligt att vara så exponerad. Att folk hade åsikter om en. Men jag var inte förberedd på allt ståhej. Så jag flydde bort från de genom att dricka för mycket.
– Jag förstår.
Samtidigt var det där det enda negativa med det som hände. För innan dess hade vi fått klara oss på i stort sett ingenting. Fast å andra sidan kan man ta mycket sådant i tjugoårsåldern.
På det här stadiet i samtalet undrar jag hur Lauri ser på framtiden nu. Känner han någon gräns personligen för hur länge The Rasmus kan fortsätta så som många åttiotalsband har gjort, för att nu ta ett relevant exempel.
På sätt och vis känns det fel att ha tänket att göra som de gör, men jag förstår de här killarna. De har haft levt i en bubbla och har gjort ”The Final Tour” tio gånger. Så hur ska det gå att lägga av när man är född att göra det. Se bara på Rolling Stones, det finns alltid fler konserter att göra, så det måste vara svårt att släppa taget.
Lauri framhäver gärna gitarristen Emilia ”Emppu” Suhonen som en positiv kraft på senare år. Hon gick med i bandet så sent som för tre år sedan. Han säger att det är spännande igen med henne. Som när The Rasmus en gång i tiden i mitten på nittiotalet drog igång.
Jag kan känna fjärilarna i magen igenpå sistone. Vi har skrivit kontrakt med ett amerikanskt bolag nyligen, så jag är inte i närheten av att dra ner på tempot. Jag tänker inte på publiken, att de kanske slutar komma på konserterna. Vi kan göra det här, så jag tänker inte vara negativ och tänka långt i förväg. Jag har önskningar som jag är efter, och om jag vill göra något särskilt imorgon, så gör jag det verkligen.
Men har folk verkligen koll på vad ni gjort på sistone eftersom In the Shadows utgjorde en sådant massivt genombrott då det begav sig
– Ja, jag tror kanske att många människor inte vet att vi fortfarande existerar. Vi blev så populära när vi skrev den där sången. Den crossed over till pop/rock-radio. Sådant brukar vara väldigt kortsiktigt, men det vi uppnådde var massivt. Samtidigt hör jag mycket ”Vad, spelar ni fortfarande”. Och yeah det har gått över tjugo år sedan dess, och jag säger alltid att In the Shadows är det bästa som hänt oss. Den betalar fortfarande räkningarna. Den har gett oss artistisk frihet.
Lauri säger att han inte ser The Rasmus som ett one hit-wonder. Istället menar han att bandet åtminstone har den enda sången. Dessutom har The Rasmus aldrig varit lätta att kategorisera, menar han. Nya plattan går åt metalhållet, men den är ändå pop säger han som för att sy ihop säcken.
– Det är förvirrande när folk kommer och ska sätta oss i en box. Men vi kan inte förändras för att passa in, Jag gillar det väldigt popiga, Abba-vibbarna. Jag har alltid varit en melodikille. Jag älskar Beatles, jag har studerat deras låtar miljoner gånger. Men nu är vi på väg åt ett musikaliskt hårdare håll även om melankolin är softare. Vi har satt ihop två extremer, och det kommer vi göra mer av i framtiden också.
