Klicka på bilden, för att se hela bilden
Sabaton är tillbaka. Med ännu en arenaturné. Bara drygt ett par år har förflutit sedan de spelade på Royal Arena senast. Det är sådant är vardagsmat för dessa Faluns metalliska stoltheter numera.
Men det har förstås funnits en tid då bandet bara var ännu en kämpande combo bland många andra. Så sent som 2010 spelade de på Mejeriet i Lund, något min vän och kollega Zoran Cullibrick har skrivit om här på denna sajt, vilket förstås ter sig smått otroligt idag.
Inte riktigt lika osannolikt vore det att skåda norrlänningarna på lilla Östervångsstadion i Trelleborg, dit jag själv begav mig fyra år senare för att se Sabaton för första gången. Däremot hade det varit givet att denna spelplats varit gravt eftersatt vad gäller storleken nuförtiden.
För det är ju så att Sabaton spelar i en helt annan division i dessa dagar. Nu märks det verkligen att det ska vara storslaget, högljutt och påkostat. Less is not more, om ni förstår. Aldrig. Joakim Brodén sade i förbigående vid något tillfälle att det hade krävts tvåhundra personer för att sätta ihop det gigantiska scenbygget med borg, höj- och sänkbar bro från scen till plattform ute i publikhavet, feta ljusriggar och naturligtvis eldflammor en masse och annan pyroteknik.
Det säger något om omfattningen på de fältslag som går under namnet turnerande nuförtiden, och den här vändan har bandet tydliggjort nya visioner därtill. Visioner som inkluderar en vitamininjektion till repertoaren via The Legendary Orchestraa, en ny konstellation skapad av bandets basist Pär Sundström, med klassiska symfoniska drag som omtolkar Sabatons repertoar med ett trettiotal personers styrka.
Redan mäktig musik gjordes mäktigare redan innan Sabaton själva intog scenen, således. I en hel timme fick denna orkester – det vore helt malplacerat att kalla dem för band – måla upp sin palett av toner att illustrera Sabatons värld av historiskt vitala krigiska skeenden. Nya nyanser med filmiska kvaliteter adderades till grundbultens heavy metal-riffande, vilket förstås såg till att ge än mer episka kvaliteter till helheten.
Det historiska anslaget blev för övrigt än tydligare när skådespelare iklädda rollen, som i tur och ordning Napoleon, Djingis Khan och Julius Caesar dök upp på scenen mitt ute bland publiken och förklarade sitt görande och låtande i historien samtdigt som en del tjafs dem emellan kom i dagen.
Sedan kom självaste tempelriddarna. I form av Sabatton-herrarna själva. Fullt logiskt då melodiöst uppskruvade numret Templars utgör öppningsspåret på purfärska albumet Legends, och legender är ju som bekant temat för turnén ifråga.
Galopperande klassikern The Last Stand följde innan ytterligare nytt material åter tog över för en stund. Powermetal-reglagen drog plattan i mattan med Hordes of Khan, Napoleons nästan frejdiga maktdeklaration I, Emperor och skönt hårdpumpande favoriten Crosing the Rubcion. En stark öppning, får man säga.
Detta var dock bara början. Fler höjdpunkter skulle komma under aftonens lopp. Som givna ess á la Carolus Rex, The Art of War och Primo Victoria. Har svårt att motstå det tungriffiga drivet i halvsnabbt maklig – nåja – takt som finns i dessa tre nummer.
Samtidigt måste de rediga powermetal-fanatikerna i slutänden få sitt sug tillfredsställt också. Det är för dem sådant som speedade Stormtroopers och Steel Commanders skapats, och Sabaton är bra på en sådan grundläggande sak som att låta de dubbla baskaggaran tala också. Fast inte utan att ha hållbara melodier i botten samtidigt, bör tilläggas.
Men fanns det då inget som föll ur ramarna? Nja, det vore väl att ta i. Det fanns i varje fall inget på setlisten, som kunde karaktäriseras som nerköp. Däremot ska villigt erkännas att The Red Baron allt tedde sig lite tunn vad gäller de där filmiska kvaliteterna alltmedan färska Tiger Among Dragons även live faktiskt ter sig som det spår från nya albumet, som kan upplevas som svagare än allt annat.
Fast med detta sagt, det där får nog ändå till större delen ses som en notering i marginalen. För som helhet är denna The Legendary Tour kvalitetsmässigt i paritet med det som bjöds vid förra besöket på Royal Arena. Episkt må låta som ett förusägbart adjektiv i sammanhanget, men det är samtidigt svårt att undvika.
Vid närmare eftertanke skulle jag till och med vilja hävda att det här var några klasser bortom det som man fick sig till livs då. Om inte annat är årets upplaga större, kaloririkare och häftigare. Liksom visionerna och viljan att ge en korrekt bild av historien, vilket naturligtvis är av yttersta vikt i dessa dagar då världen översköljs av lögnkontaminerat mög från trollfabriker och konspirationsteoretiker.
Å andra sidan: alla eventuella tanker på sådant elände försvann när aftonens combo plockade fram sin enda ballad tillika enda jullåt. Ni vet vilken sång som avses. Det handlar naturligtvis om Christmas Truce, sången om det osannolika eldupphöret på Europas slagfält under första världskriget.
Vi talar i termerna oemotståndligt tema för en sång, helt enkelt, och den tedde sig så vacker, så stark och så rörande.
Med en refräng som åkallar broderskap och en text som i övrigt endast förmedlar misär och död går det inte att komma ifrån att beröras. Särskilt inte denna kväll när hela arenan lyses upp likt en stjärnhimmel av mobilljus som ett tecken på gemenskap och kanske till och med sammanhållning mot övriga mänsklighetens idiotier.
