NÜRNBERG -lätt att uppskatta

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Att hävda att Nürnberg är en viktig film är något av en no brainer. Skulle till och med vilja hävda att den är vital i dessa dagar då världen faller för extremhögerns lögnaktiga locktoner och enkla lösningar på komplexa frågor.

Det är maj 1945, Hitlers tredje rike har fallit och nu väntar rättegångar så småningom på en rad nazihöjdare som inte lyckats fly eller tagit livet av sig i bankern. Den värsta missdådaren av dem alla är Hermann Göring, Hitlers närmaste man, som arresterades i Österrike och sedermera hamnade i förvar i Nürnnberg. Tillsamman med en rad andra höga nazister, som också så småningom skulle hamna i samma rättssal.

Fast inte förrän den amerikanske domaren Robert Jacksons idé om en internationell krigstribunal. Denna är tänkt att döma nazisterna i en rättegång där de ska få stå till svars för sina krigsbrott snarare än bara summariskt avrättas rakt av.

Samtidigt anlitas arméprykiatern Douglas Kelley att göra mentala utvärderingar av de tjugotvå nazihöjdarna på plats i fängelset. Givetvis hamnar Göring omgående i fokus, och hans tidiga bedömning blir ”intelligent, men högst narcissistisk”. Inte direkt förvånande, Göring uppträder på ett helt annat sätt än grottmännen och bindgalna antisemiterna Robert Ley och Julius Streicher.

Men hur mycket visste han om övergreppen och mordfabrikerna i koncentrationslägren? I stort sett ingenting, hävdar han i sina möten med Kelley. Sedan kommer chocken i nyckelscenen som inte går att sudda bort ur medvetandet; filmklipp inifrån lägren där inga fasansfulla detaljer lämnas orörda. Starkare än så blir aldrig filmen. Långt därifrån.

Efter den chocken är det svårt att se Nürnberg utan de allra mest allvarliga glasögonen på nästippen, och någonstans är det också här som relationen mellan Göring och Kelley förändras. Den sistnämnde har svårt att tro att Göring i egenskap av tvåa på nazisternas höjdarlista kunde leva i ovetskap om vad som pågick i hans omedelbara närhet.

Som åskådare är man benägen att undra varför Kelley överhuvudtaget kunde köpa att Göring inte visste något om grymheterna. Handlade det om naivitet? Eller var det bara en from förhoppning att så inte var fallet?

Men oavsett vilket. Självklart kunde inte rättegången sluta med annat än en rad dödliga domar, Det var ett måste att alla nazisterna skulle dömas på ett korrekt sätt och inte komma undan. lagens strängaste straff. För hur skulle det se ut.

Fast regisserande manusförfattaren James Vanderbilt lyckat skapa en del spännande ögonblick där i rättssalen ändå, och då inte minst när Robert Jackson misslyckas med att få Göring att prata om ”Den slutgiltiga lösningen”, Istället svamlar han på om den mildare varianten ”Fullständiga lösningen”, som påstods syfta på en plan för utvandring för den judiska befolkningen istället.

Slutligen måste sägas att det är lätt att uppskatta Nürnberg. Det är en välgjord film, och Russell Crowe i Göringrollen borde rimligen bli Oscarnominerad för sin kontrollerande manipulativa roltolkning. På samma sätt tillför Rami Malek i Kelleyrollen dramats kokande känsloyttringar.

Dock lär Kelleys roll i handlingsförloppet inte varit av riktigt så stor betydelse i verkligheten, men det hindrade förstås inte honom från att skriva en bok om sina erfarenheter, 22 Cells in Nurenberg. En skapelse som sedermera floppade, och i slutänden tog den alkoholiserade och traumatiserade Kelley livet av sig medelst en cyanidkapsel av samma sort som Göring ändade sina dagar med precis innan den väntande hängningsproceduren.