Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det finns konserter man bevistar, och så finns det traditioner. Som att man återförenas med Pretty Maids på Amager Bio under december. Det fungerar som en hårdslående jullunch med dom som känner dig bäst. Du vet precis vad du går till, och ändå blir du överraskad varje år över vilken bra idé det var.
Och mycket riktigt, denna afton bevisade bandet återigen varför denna konsert har kommit att bli en en fast höjdpunkt i den danska heavy metal julmånadskalendern.
Som sig bör var Amager Bio helt utsålt, och lät som ett rymdskepp redo att lätta från marken. Fans av alla åldrar kunde beskådas, och det var inte svårt att notera 80-talets ande sväva över lokalen – en mix bestående av läderjackor, öl, förväntningar och små rykten om vilket julnummer som skulle avfyras den här gången. Från första tonen stod det klart att Pretty Maids hade mött upp med det man kallar klassisk Maids-mode i sinnet.
Ronnie Atkins röst tedde sig rå, stark, melodisk och präglad av det krigarhjärta han alltid haft med sig när han sjungit.
Ken Hammer levererade gitarrlicks som hade kunnat skära istärningar från barens frys.
Också spelade resten av bandet med ett överskott av tightness, som nya band skulle ge sin turnébuss för att kunna matcha. Med detta i åtanke tackade publiken för gott jobb genom att sjunga med i varenda refräng. och ibland till och med före bandet hade hunnit så långt.
Sedan om någon hade det minsta tvivel om hur omfångsrik Pretty Maids backkatalog egenligen är bekräftades det redan från första stund. Kvartetten drog igång aftonen med en öppning som kunde bring liv i den mest decemberrtrötta kropp Eller vad sägs om Mother of All Lies, Kingmaker, Pandemonium och I.N.V.U, fyra förhållandevis nya Maidsklassiker som bekräftar att bandet alltjämt har massor av modern slagkraft i sig.
Fast aftonens kanske största överraskning kom då Atkins deklarerade att man skull espela en sång som de aldrig spelat live förr. Så när de första tonerna till Face the World kunde höras kunde ett sus höras genom lokalen. Det var ett av de där sällsynta ögonblick där man som fan noterar att man är vittne till bandhistoria i realtid. Numret satt imponerande tight, och kändes som en ny höjdpunkt i setet.
Sedan kom klassikerna likt ett pärlband.
– Back to Back – alltjämt lika precis, brutal och älskad
– Red, Hot and Heavy – publiken vrålade ut refrängen så högt att det närmast blev ett duettnummer
– Future World – ren energi där taket på Amager Bio sånär höll på att lyfta
– Love Games – ett av de där numren som får allt från 80-talsfansen till förstagångsbesökarna att sjunga med sida vid sida.
Och naturligtvis serverades vi även balladernas ballad, Thin Lizzy-klassikerna Please Don’t Leave Me, som Pretty Maids för länge sedan gjort till sin egen. Där och då fick vi ett ögonblick där tändare, telefoner och känslor tillsammans lyftes mot taket på en och samma gång.
Till sist – som kronan på den metalliska jultraditionen avslutade bandet konserten med en hårdpumpande version av A Merry Jingle. En heavy julsång, som med tiden blivit en precis lika självklar del av december som glögg, snö – om vi ha tur – och för mycket konfekt. Och publiken älskade det, bandet njöt och stämningen träffade den perfekta mixen av fest nostalgi och ren rockglädje.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.
