PETER HUJARS DAG – självupptaget och sympatiskt i konstnärskretsar

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Minimalistiskt, arty, ogenerat smalt och tämligen självupptaget. Det är väl i princip Peter Hujar’s dag i ett nötskal. Det är sjuttiotal, 1974 för att vara exakt, och fotografen Peter Hujar ska till att bli intervjuad hemma i sin lägenhet av skribenten och vännen Linda Rosenkrantz om en vanlig dag i sitt liv.

Och då menar jag vanlig dag. Så vanlig nu en sådan dag är för en hipp, men kämpande konstnär under denna tid. Idel vardagligheter om ditten och datten, ofta i detalj, avhandlas. Inklusive den om kollegan som inte klarar av ”fine dining”, utan hellre måste gå på McDonalds så ofta det bara går.

Eller den om någon annan bekant som startat ett band och lyckats skapa en redig hajp med fejkad historia och allt utan att ens ha börjat skriva några sånger.

Men den stora grejen som är på tapeten dagen ifråga är att han fått i uppdrag att fota poeten Allen Ginsberg, så det blir mycket frågor kring planerandet och mötet med honom eftersom han uppenbarligen är en svår typ.

Idel namedropping förekommer också. Fran Liebowitz och William S. Burroghs är bara några av alla de som nämns, så det hjälper att vara åtminstone lite bevandrad i amerikanska kulturpersonligheter från denna tid. För förutom Rod Stewart och någon till är det inte direkt mainstreamgalleriet det skvallras om.

Sedan bör väl även framhållas att dialogen flyter på nästan omärkligt, och Ben Whishaw och Rebecca Hall gör trovärdiga naturliga porträtt av sina karaktärer. De gör det lätt att förstå varför Hujar och Rosennkrantz var bra vänner.

Vidare måste jag också säga att det här trots sin oundvikliga självupptagenhet faktiskt ter sig ganska sympatiskt. När allt var över var det inte allt svårt att hysa sympati för och tycka om både Hujar och Rosenkranrtz.

Betyget är dock tveksamt, men skådespeleriet är på tok för starkt för att bara ge en simpel ”tvåa” för godkänt. Fast det här är i princip filmad teater för lilla scenen med närmast sörjande målgruppen som vill navelskåda in i New Yorks konstscen och usla ekonomi anno 1970-tal, inget annat.

Kommer jag att se Peter Hujars dag igen? Knappast, men det hela var trots allt intressantare än förväntat. Eller snarare, man drogs med i samtalet och tempot och ville höra vart varje tråd i snacket skulle leda.