Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tjena alla monsterdiggare. Dominum är här. Om ni inte har det blekaste om vem dessa tyskar är, så oroa er inte. För egen del upptäckte jag dem förs stora efeBandet bildades så sent som 2022, och har väl inte gjort jättemycket väsen av sig utanför hemlandet än. Men jag inbillar mig att fans av Powerwolf och Lordi kommer att slicka i sig det här likt en katt ute efter ett fat mjölk att lapa i sig.
Eller varför inte slänga in Ghost och Sabaton som andra givna referenser. I alla fall i mer eller mindre omfattning. Så har jag inte sagt för mycket. Samtidigt skulle det inte direkt förvåna mig om dessa germaner står inför ett större genombrott precis som landsmännen i just Powerwolf fått på senare år.
Senaste och tillika andra plattan The Dead Don’t Die nådde en niondeplats på tyska albumlistan som bäst, och det var hur välförtjänt som helst. Det räcker att lyssna på öppningsspåret We are Forlorn för att förstå att potentialen finns till avsevärt större framgångar. Inte minst inser man att kvartetten inte tappat känslan för knockoutrefränger sedan debuten Hey Living People släpptes 2023.
I efterföljande märkbart ösigare spåret One of Us visar man också att allt som glimmar inte är monster i Dominum. För här tar man sig minsann an självaste Jesus med tillhörande återuppståndelse. I titelspåret strax därefter antar sällskapet sedan ett mer teatralt approach med benägen hjälp av medeltidsorienterade metalbandet Feuerschwanz. Ett approach som föga förvånande klär bandet alldeles utmärkt.
Sedan kan jag uppskatta att Dominums musik oftast ter sig så positiv med tanke på vad som avhandlas i texterna. En sak som Killed by Life må tyngas ner i detta avseende av både titel och lyrik, men i slutänden är det lättare att ta till sig det hela som den folkmetaldänga det är i realiteten. Med en frejdig dryckesrefräng som grädde på moset, bör tilläggas.
Frejdighet är inte det första man tänker på när Die for the Devil avnjutes, och varför skulle man. Det hela har långsamt storslagna kvaliteter i creepy kostym Samtidigt är Queenkopplingen given, det här gänget har säkert lyssnat en del på Freddie, Brian May och resten av gänget under sin uppväxt också. Episkt är nog ordet jag tänker på här.
Samtidigt är bandet onekligen på mammas gata med Can’t Kill a Dead Man. Misstänker att landsmännen i Powerwolf hade blivit stolta om de råkat höra detta alster.
Fast även ett metalband aktivt i skräckgenren måste förstås ha någon ballad att variera dieten med, och här går den under titeln Don’t Get Bitten by the Wrong Ones. Det vilar en del skön powerballad-känsla över det här, vilket inte direkt var väntat. Fast samtidigt, precis som titeln mer än antyder är lyriken långt ifrån hair metal- romantisk. Istället handlar det om att försöka undvika att bli biten av zombies.
Trevligt, skulle man kunna säga om nu inte sammanhanget faktiskt är blodbesudlad skräck, och trevlig för att inte säga närmast skamlös underhållande och löjligt melodiöst är The Dead Don’t Die. Vi talar i termerna oväntat varierat, men också sammanhållet med en tro på att försöka göra något som många andra redan gjort bra eller till och med bättre.
För vi ska inte sticka under stol med att det redan finns l en hög med band som botaniserar i samma musikaliska kittel. Men än sen då, tycker nog att andra gott kan få ägna sig åt experimenterandet, så kan band som Dominum ägna sig åt att förfina sin grej någonstans I den sfär där zombies möter mördarrefrängernna.
