Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Medverkande:
Malmö SymfoniOrkester
Johannes Gustavsson – dirigent
Lunds akademiska kör (LAK)
Voices of Scandinavia (VOS)
Johannes Wanselow – presentatör
Cecilia Martin-Löf – kormästare
Malmö Opera Barnkör
Elinor Fryklund – kormästare barnkör
Spelas:
20-21 november
Mer info
MSO har gjort det igen. Visat sin klass, alltså. Med början i torsdags framfördes skräckfilmsmusik i dagarna två på Malmö Live, och då framgick det bland annat att A: de softaste, mest fragila tongångarna finns att avnjuta i de billigaste och mest brutala skräckisarna, B: att ljudbandet till Stanley Kubricks The Shining mest går att härleda till konst(igaste) musiken och C: att barnkörer inte sällan används när Lucifer djävlas. Bland annat..
Och på tal om det, djävlulskap, alltså. Som av en händelse inleddes kvällen med Ave Satani, hämtat ur 1976 års klassiker The Omen. Ett stycke fyllt av idel olycksbådande tongångar, som bars fram av just körsång. Av allvarligaste snitt, framförd av LAK, Lunds akademiska kör, bör tilläggas
Ett annat nummer av sattygsrelaterad karaktär framfördes en stund senare i form av Tubular Bells. Vi talar smittande klistriga klaviaturslingor perfekt anpassade för den oförglömligt påträngande Exorcisten. Och tillika något helt annat än förstnämnda stycke. Tänk i termerna samma typ av film som The Omen, men ett helt annat soundtrack.
Om man sedan garderar det lallande stycket Rosemary’s Baby, hämtat ur , förstås just Rosemary’s Baby, i vilket vaggvisan plötsligt får ett musikaliskt ansikte när Satan kommer på besök. Ja, då står det klart att denna skräckens hin håle-nisch kan illustreras med lite vad som helst stilmässigt för bästa effekt.
I sistnämnda exempel betonades för övrigt också motsatsförhållandet mellan å enas sidan det hemska, läskiga, vidriga, eller hur man nu önskar uttrycka det, och å andra sidan det smäktande, vackra och/eller känsloprunkande.
Insatserna vad gäller dessa motsatsförhållanden var emellertid aldrig så uppenbara som när forna italienska så kallade video nasties var på tapeten. Cannibal Holocaust och The Beyond var så beryktade för sin våldsnivå på sin tid att censurmyndigheterna gick i taket i otaliga länder. Fast musiken, lärde man sig denna afton, var en helt annan femma. Tjusigt, smekande ja rent av romantiskt är adjektiv som utan tvekan kan nyttjas för att beskriva det hela.
Varken tjusigt, smekande eller något annan liknande ord kan användas för att beskriva Round and Round, en melodi hämtad från sydkoreanska sensationen Squid Game, säsong två. Då passar epitetet trallig barnvisa betydligt bättre. Skulle nog till och med vilja hävda att det där är en beskrivning som är ”right on the money”.
Lite larvig och fånig ur vuxensynpunkt är den också, men det är också just därför den funkar så bra i tv-serien. Det handlar återigen om det där med motsatsförhållanden. Genialiskt på sitt sätt, får man väl säga. Extra plus också för övrigt till Malmö Opera Barnkör som levererade körsången med samma oskuldsfulla lekfullhet som originalet i serien.
Fast när John Carpenters Main Title från Halloween ljöd ut över lokalen kunde man glömma allt om tvärtomtänk à la motsatser. Ändå var det en annan version av temat som framfördes på Malmö Live. En mäktigare, avsevärt mer storslagen dito fjärran från den minimalistiskt synth-orienterade skapelse som filmen från 1978 stoltserar med. Fast även i denna sofistikerat kaloririka skrud tedde sig stycket precis lika beckmörkt suggestivt som originalet. I min bok var det här en av kvällens absoluta höjdpunkter. Tillsammans med…ja, vad? Vid närmare eftertanke var det nog så trots allt att det enda nummer som kunde konkurrera var tidigare nämnda Tubular Bells från Exorcisten.
Rediga hedersomnämnanden bör dock ges både för mashupen av Pino Donaggios Carries Theme och Bucket of Blood från Carrie och Jerry Goldsmiths Carol Anne’s Theme hämtad frånPoltergeist. Vi talar i båda fallen om riktigt stark och stämningsfull musik till två riktigt bra filmer.
Vad mer? Ja, totalt sett var The Horror en tillställning väl värd att bevista, och inte bara för skräckfilmsfans, utan också för beundrare av filmmusik, rent allmänt. För graden av format och mäktighet med en orkester på ett sextiotal individer och tre körer, förutom de två ovannämnda även Voices of Scandinavia, är inget mindre än enorm.
Inte illa, tänker ni säkert precis som jag, och som grädde på moset guidades vi genom föreställningen av skådespelaren Johannes Wanselow, senast sedd i tv-serien Stenbeck. Med personlig touch, intressanta anekdoter och viss historisk bakgrund till filmerna, vars soundtrack förgyllde livet för alla på plats för några timmar denna kväll.
