Klicka på bilden, för att se hela bilden
Måneskin är en av få deltagare förutom givna självklarheter som ABBA och Céline Dion som gjort något större väsen av sig utanför Eurovisionbubblan. De var på väg mot något riktigt stort innan dess sångare Damino David bestämde sig för att gå solo. Eller i alla fall ta paus och göra ett album i eget namn. Ja, också har förstås brittiska Brotherhood of Man och Bucks Fizz haft en lång rad hitssinglar på hemmaplan på 70- respektive 80-talet, men förutom det har det varit tunt med namn att hänga i granen.
Och så är det fortfarande, men så ibland poppar det upp uppstickare lite grand som gubben i lådan. Som förra årets Baby Lasagna med Rim Tim Tagi Dim, vars turné nådde Amager Bio i våras. Eller för den delen Tommy Cash, som slog hårt och slutade trea i årets upplaga av festivalen. Välförtjänt, tycker åtminstone jag. Hans Espresso Macchiato är en både kul och catchy sång med glimten i ögat. Extra plus förtjänas dessutom för dess kaffefixerade nonsenstext med italiensk betoning.
Med detta sagt var det inte utan vissa förväntningar fanns på den, överraskande nog, utsålda konserten på Pumpehuset. Fast där bet jag mig allt i tummen. För tillställningen visade sig bestå av Tommy Cash med DJ-assistans, och inte så mycket mer. Mer då än några medhjälpare som slungade ut vatten på publiken medelst plastflaskor när det skulle till att showas, det vill säga. Lägg därtill att scenografin bestod av….ingenting alls. Inte ens den minsta backdrop med artistlogga kunde skymtas.
Med andra ord är det knappast frågan om förtal att hävda att det här var frågan om en tillställning, modell lågbudget. Något man i värsta fall möjligen knappt hade kunna acceptera. Om det nu bara inte varit så att Espresso Macchioato var den i särklass utan konkurrens bästa låten på setlisten.
Förutom då Aquas Barbie Girlsom bara spelades rakt av på ljudbandet medan Cash själv dansade runt på sitt karaktäristiska vis utan att själv sjunga. Ja, också kan det väl vara värt att nämna Ferrari, en sång som är uppbyggd runt samma typ av skojfriska nonsenslyrik som Espresso Macchiato. Med viss framgång, får man väl säga. På samma gång är denna skapelse också i besittning av viss catchiness, så en hygglig tummen upp för det.
Annars var receptet av allt att döma stenhårt fett klubbdunk med korthuggna refränger där enda höjdpunkten var just artistens knäppa dansrutiner. Enahanda är nog adjektivet jag letar efter här.
Så nej, det här tedde sig inte särskilt angeläget. Ska det bli någon ny turnévända utanför hemlandet krävs nog åtminstone att det bjuds på mer än DJ-kör, den där knäppa dansen och sång till trist nyanslös klubbmusik.
Eller jag kanske har fel. För publiken verkade ha hur kul som helst och vrålade glatt med i varenda utrop från scenen. Folk gick bara in för att ha kul och partaja hela vägen så här på söndagskvällen. Tro det eller ej, men det vankades till och med en sorts moshpit minus det värsta knuffandet när extasen var som mest påtaglig.
Fast för egen del kändes det förstås mest som att det fanns en påtaglig anledning till varför Espresso Macchiato framfördes två gånger. Men samtidigt gör förstås inte en redig dänga eller två en vettig konsertupplevelse.
