Klicka på bilden, för att se hela bilden
Rasmus Seebach är ett fænomen. Ett danskt popfenomen. Han är ett vandrande musikaliskt hygge, som fångat den danska folksjälen på ett sätt som få andra. Och på tal om folket, så har de tagit till sig denne ödmjuke 45-åring med hull och hår. Vi talar i termerna världsberömd i hela Danmark, helt enkelt. Så till den grad att han lyckat sälja ut Royal Arena tre gånger à 16.000 personer flera månader i förväg innan den första spelningen gick av stapeln i fredags.
Oöveträffat bland danska akter, tänker ni. Nja, landsmännen i The Minds of 99 fixade faktiskt att sälja ut nationalarenan Parken tre gånger sommaren 2021. Men ändå, Rasmus Seebach måste ändå betraktas som kungen av pop på dansk mark, och hans team hade verkligen gått all in för att visa att kvällens evenemang var på både allvar och på riktigt
Sedan är jag för övrigt rätt säker på att jag aldrig skådat en skandinavisk icke internationell artist stoltsera med en sådan till synes dyr och over the top-show som den Seeback kunde stoltsera med i fredags. Det bjöds på regelbunden eldfängd pyroteknik, flera respektable konfettiregn, fontäner(!) och en plattform med palmer och annat grönt samt Seebach själv vid ett piano som sänktes ner från taket i samband med klatschiga öppningsnumret Lidt i fem.
Lägg därtill att bildspelen och de videos som spelades upp på fondens enorma LED-skärmar var bland de snyggaste och mest genomarbetade jag upplevt, och då inkluderas ändå även internationella artisters varianter.
Ljusshowen, i sin tur, var av samma kaliber. Sobert färgstark och smakfull, rakt igenom. Liksom scenbygget, som andades både lekfullhet och variation med en vilja att bjuda på något annorlunda med fokus på cirkelformade inslag.
Ja, ni förstår säkert grejen. Less is not more när det gäller den här showen, så det är värt att framhålla att det faktiskt spelades musik också. Framförd av ett duktigt sjumannaband. Samt en trio röststarka kördamer som säkert ”been around the block”. Ett bra tag, dessutom.
Och mitt i allt det här befann sig Seebach själv. Iklädd enkel, för lång T-shirt och dito rymliga byxor och njöt i fulla drag över att vara där. Någonstans framstod han som en ”average joe” förflyttad till ett sammanhang som möjligen kunde gjort honom obekväm. Men det var bara det att Seebach såg ut som han njöt i fulla drag över varje sekund där han stod och insöp folkets kärlek.
På tal om det, kärlek alltså. Det är verkligen Seebachs bag. Allt han sjunger om handlar om ömma känslor på ett eller annat vis, och han får en verkligen att tro på att han är så oförställt romantisk och mjuk som hans texter ger intryck av.
Ja, sedan är han förstås en duktig popsmed också På ett sätt som onekligen verkar tilltala de breda folklagren från tonårsflickor via medelålders par och vidare till de ordentligt grånade. Så vad är det att inte gilla?
Sedan kan det verka enkelt, men när nästan varje sång låter som en hit utan att det känns ansträngt då är man något visst på spåren. Samtidigt spelar det ingen roll om tempot går uppåt eller neråt, varje nummer sitter där som en smäck ändå.
Som i fredags på Royal Arena, och oavsett vilket hade det alltså ingen betydelse vilken titel det handlade om. Mjukt rytmiska I mine øjne, vemodiga svekalstret Engel eller Olivia, om brustna drömmar hos en ung kvinna, var alla starka ballader som berörde.
Ingen gjorde det emellertid så mycket som pianoballaden, Farfar sang, om Rasmus Seebachs problemtyngde far Tommy. Vars liv fick ett onödigt tidigt slut.
På samma sätt fick sådant som solskensdoftande Ingen kan love dig i morgon och Natteravn, Seebachs bidrag till det klubbiga dansgolvet fick en på gott (dans)humör.
Sedan ska det väl inte stickas under stol med att Seebach bars fram av publiken från början till slut. Förväntningarna låg i luften långt innan första tonen. Entusiasmen var påtaglig, och glädjen i fansens ansikten talade sitt tydliga språk. Därmed var succén också given. Segertåget var ett faktum redan innan avspark, för att nu använda fotbollsterminologi.
I alla fall så länge sångaren levererade, och visst gjorde han det. En (dansk) hitparad, som den han avverkade på Royal Arena går liksom inte av för hackor, och showens omfång var inte bara stort, utan höll utan tvekan internationell klass.
Och mitt i allt detta vann fortsatte Seebach vinna både poäng och kärlek för sin ödmjukhet, naturlighet och sympatiska framtoning. Någon dansk kritiker har klagat på att han försvann i den enorma helheten. Jag håller inte med. Tycker tvärtom nämnda egenskaper tedde sig än tydligare just mot bakgrund av den mäktigt kaloririka showen. Motsättmningarna sattes på sin spets, helt enkelt. Om nu detta verkar vettigt.
