Klicka på bilden, för att se hela bilden
Ett antal av David Bowies kompetenta musiker har nu återförenats för att hylla och framföra Bowies musik. Den här turnén var inriktad på ”Back to Berlin” vilket betyder att vi fick höra ett urval från fem plattor som gavs ut mellan 1976-1980.
Joe The Lion från Heroes fick inleda kvällen och Michael Cunio jobbade på med att röstmässigt låta som originalet. Bra röst och driv i musiken. Från samma platta och med fortsatt sväng fick vi Blackout och Beauty and the Beast. Har ju redan konstaterat att jag borde lyssnat mer på Bowie då Look back in Anger var tusan till en bra låt. Och om möjligt ännu bättre på skiva.
Carlos Alomar, gitarristen som håller ihop orkestern framförde en hyllning till både den bortgångne trummisen Dennis Davis, och självklart till David Bowie då Breaking Glass från Low-albumet skrevs av nämnda personer. D.J. från albumet Lodger från 1979 håller fortfarande bra. Stilmässigt lite funkigt med medryckande refräng.
Även Repetition var från samma album. Klart skum låt om inte annat. What in the World skulle jag även klassa som lite halvskum. Men absolut bra. Bara att konstatera att Bowie gjorde en massa låtar som inte blev hits, men kanske så här fyrtio år senare håller.
Boys Keep Swinging förkunnades från scenen och ja, det svängde fortsatt på bra med det sju man starka bandet. Ett halvvilt gitarrsolo drog i gång publiken, och alla applåderade. Ytterligare material från Lodger blev det sedan. Den orientaliskklingande Yassassin och Red Sails som skulle kunna vara skriven och framförd av The Ark. Fast det är ju självklart att det är tvärtom. Men det är kul att höra var inspirationen kommer ifrån.
En låt som garanterat alla kände igen var förstås Sound and Vision från albumet Low. Inget att klaga på gällande framförandet här, och vår frontman lät ju emellanåt som Bowie. Blundande man kunde man ju låtsas att det originalet som stod på scen. Nästan.
I The Secred Life of Arabia blev det förstärkt sång från Lea Lorien som annars spelar percussion. Som dessutom var Carlos Alomars dotter. Ja, och svärsonen Axel Tosca spelade keyboards. Rena familjeträffen. Ett trumsolo där Tal Bergman fick visa vad han gick för för klämde de in samma låt.
Red Money lät ganska experimentell med en malade gitarrton. Skulle kunna tro att Robert Fripp från King Crimson varit inblandad. Och jo, han har varit med lite här å där på dessa plattor. Carlos Alomar tackade honom för de ändlösa tonerna. Heroes lär de flesta känna igen och de ändlösa gitarrtonerna fick även här mycket plats. Självklart bra framfört och sångaren fick jobba hårt med sången. Det blev mycket applåder.
Mera anekdoter från bandledaren om inspelningarna från denna era. Och där kom hyllningen till Robert Fripp. Scary Monsters med sitt halvpunkiga driv skulle kunna vara något som Iggy Pop skrivit. Och ja, de samarbetade under ett antal år och Bowie både skrev och producerade några plattor för Iggy. Självklart då i Berlin där tydligen allt hände. Lite Golden Years skulle det bjudas på så här när konserten börjar lida mot sitt slut. Ett klart dansant stycke som spelades mycket på den tiden. Det finns säkert någon halvskum video till denna.
Fa fa fa Fashion sjöng Bowie på Scary Monsters, och även denna kväll fick bandet till en funkig version av denna gamla hit. Det blev fler gamla godingar och Ashes to Ashes fick åter lite luft under vingarna nu med ett långt pianointro. Det fortsatte med fler låtar från Scary Monsters och de två sista fick bli It´s No Game där åter Lea Lorien och Michael Cunio fick till en snygg duett. Scream like a Baby blev ett schysst avslut denna kväll.
Men tyckte jag det var bra då? Jovars, inte alls dumt. Det är svårt att fylla David Bowies skor hela vägen. Men det var kanske inte meningen heller. Det är kanske bättre att sången är lite personlig eftersom man ändå inte kan göra den exakt. Musikaliskt är det alltid lättare att spela likadant som det lät på skivorna. Dessutom var ju större delen av kvällens band med redan då.
Jag brukar alltid klaga på något men det här var en snygg tribute till David Bowie. Musiken är tillräckligt bra för att leva vidare i all evighet och om inte dessa gubbar orkar mer finns det garanterat yngre musiker som kan ta vid. Bra musik är odödlig.
