Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är inte direkt någon hemlighet att det fanns en hel del tvivel kring Roxettes inkarnation, modell 2.0. Bekymrade undringar om Lena Philipsson verkligen skulle klara att axla ansvaret att fronta duon och fylla Marie Fredrikssons enorma skor kom som ett brev på posten.
Dessutom måste Gessle och Ph själva själva ha brottats med vissa tvivel kring responsen. Varför skulle förstnämnde(?) annars lägga de första vändorna på världsturnén i Sydafrika och Australien, så långt borta från Skandinavien och Europa man kunde komma.
Fast oron visade sig som bekant vara tämligen obefogad. Suget efter Roxette bland fansen har varit i paritet med dess goda respons på YouTube och andra sociala medier.
Succén är ett faktum således, vilket leder oss till onsdagens välbesökta gig på Royal Arena och en show som med ett enda undantag fokuserar på hitsen rakt av och garanterat i avsaknad av övriga favoriter och obskyra spå i den ansenliga katalogen.
Förväntningarna på en Greatest Hits-sallad tycktes också mycket riktigt ligga i luften, och trion upptempoess i form av i tur och ordning The Big L, Sleeping in My Car och Dressed for Success var uppenbarligen precis vad (pop)doktorn hade ordinerat. Mången fans i publikhavet sjöng med för sig själv redan på detta tidiga stadium.
Mer av samma skamlöst tralliga vara kom ungefär en timme in i showen i form av How Do You Do och en överraskande ösig Dangerous. Så ska slipstenen dras i Roxette-land när pop med stort P ska ljuda över valfri arena.
Gessle har för övrigt alltid varit en mästare på den här typen av catchy sånger, och Lena Philipsson satte sig omgående i respekt med ett energiskt framträdande som andades såväl självförtroende som utlevande kroppsspråk med förförande kvaliteter.
Rösten då? Tja vi kan väl direkt konstatera att det är meningslöst att jämföra med Marie Fredriksson. Hon och Lena Philipsson har inte mycket gemensamt, men sistnämnda visade sig onekligen kunna göra något eget om än inte väsensskilt av låtmaterialet. Precis som Gessle själv har avsett. Får man förmoda.
Ärligt talat är jag överlag imponerad av Philipssons insats, och då särskilt med tanke på att hon egentligen aldrig agerat på scener av arenastorlek tidigare. Det skulle väl i så fall vara på Rocktåget 1991 tillsammans med Tomas Ledin och Niklas Strömstedt, men det var alltså gott och väl över tre decennier sedan. Ändå kändes det som om om hon mer eller mindre ägde scenen varje gång hon stod i centrum.
Men Gessle själv tog i alla fall tidvis över tillställningen, och då valde han att åtminstone till viss del gå utanför ramarna. Som i upptempoalstret Opportunity Nox, där flirten med synthpop blev hyfsat tydlig lite oväntat riffiga She’s Got Nothing on (But the Radio). Och i Joyride skippades visselpartiet till förmån för ett tydligt om än inte iöronfallande röj.
Är dock inte säker på att särskilt Joyride lyfte på grund av det ovannämnda. Tycker nog att låten ifråga tappade en del av sin lekfulla ton och blev något tungfotad i sin nya livekostym.
Sedan om vi nu övergår till balladerna, vilka faktiskt utgjorde hälften av de tjugo låtarna på setlistan, så går det inte riktigt att komma ifrån att tempot saggade i samband med ett par av dessa. Vare sig I Wish I Could Fly eller Almost Unreal, hämtad från floppande 90-talsfilmen Super Mario Bros. lyfte nämnvärt, men så tillhör dessa båda nummer heller inte toppskiktet bland duons softa sånger.
Så visst, även (pop)solen har sina fläckar, men det fanns en hel del annat att glädjas åt på den fronten denna afton. Som spröda Vulnerable, Milk and Toast and Honey och subtilt dramatiska Crash! Boom! Bang!.
Sedan är det oundvikligt att inte nämna Spending My Time, denna oemotsåndligt melankoliska skapelse. Framförd opluggat som en duett där Gessle fick inleda innan Philipsson tog över. Här talar vi rysningar längs ryggraden.
Dessutom har jag alltid hävdat att Fading Like a Flower och Listen to Your Heart är veritabla powerballader av klassisk 80-talsmodell, och den känslan förmedlade även på Royal Arena. Mer än så behöver inte sägas. Tjusigt och läckert tedde sig det här, hur som helst.
Slutligen svävade säkerligen Marie Fredrikssons ande över Royal Arena när Lena Philipsson tillägnade It Must Have Been Love till henne. Det var vackert, värdigt och en påminnelse om ett förflutet som aldrig kommer tillbaka samtidigt som ett arv förvaltades med känsla och respekt i detta nu.
Som supportakt denna kväll kunde för övrigt lokala storheterna Halberg & Friends skådas. Under en väl kort halvtimme framförde bandet frontat av vokalissan Heidi Degn ett pärlband av refrängstarka mjukpoplåtar. Låtar som inte sällan lyftes av gitarristen Poul Halbergs solon, bör tilläggas.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.
PS: Vi fick inte fota förbanden.
