Klicka på bilden, för att se hela bilden
Kanadensiska The Barr Brothers körde igång kvällens konsertafton. Bandet är förvisso från Montreal men det är engelska som gäller för kvartetten. Stilen kändes som en blandning av folk, pop och rock kryddat med lite americana och indietoner.
Beskrivningen passar väl lite in på Mumford & Sons också. Det var ganska glest ute i publikhavet när bandet körde igång men allt eftersom musik rullade på fylldes publikluckorna på. The Barr Brothers hann med en handfull låtar innan det var dags att lämna över scenen till nästa akt. Sångaren bjöd för övrigt inte på mycket till mellansnack.
The Vaccines var nästa band på scen och dem har man ju sett ett par gånger tidigare. Kommer ihåg vilken frisk fläkt deras debutplatta var på musikhimmeln. The Vaccines äntrade scenen till tonerna av Ramones Rock’N’Roll Radio, vilket kan tyckas vara ett självklart val då Ramones liksom The Vaccines mantra är spela snabbt och kort då blir alla låtar kring två minuter.
Med detta i åtanke hann bandet med en hel del låtar på den korta tid de fick på sig innan kvällens huvudakt tog plats på scen. Vaccines drog igång med i tur och ordning stötiga Love to Walk Away, Wreckin’ Bar (Ra Ra Ra) och Post Break-Up Sex. Värt att notera initialt är att sångaren Justin Young valt att lägga den sedvanliga gitarren åt sidan. Istället fick någon annan sköta gurasysslan. Kanske därför det blev en del mellansnack som kompensation. Eller inte.
Redan på detta tidiga stadium verkade det för övrigt som om större delen av publiken var på plats, och när luftigt lättflytande I Always Knew plockades fram mot slutet av setet hade frontmannen Young till slut hängt på sig gitarren igen, men vid det laget började det dussinlånga redan närma sig sitt slut.
Mot slutet återställdes ordningen när Young började spela gitarr I Always Know och den fortsatte han spela på under resten av setet. De hann ändå med dussinet låtar under den relativt korta tid de fick på sig.
Marcus Mumford hade med sig en hel del ”söner” när han klev upp på Royal Arenas scen. Jag skämtar lite här, men det var ett nio man starkt band, som äntrade scengolvet, inklusive tre blåsare. Bandet inledde med Run Together präglad av sitt efterhängsna banjopickande och Babel. Därefter blev det julstämning under efterföljande smått bluegrassdoftande Rubber Band Man, när en jättelik juldekorationsliknande belysning sänktes ner. Fast trycket med snöflingorna och stjärnorna hade förstås ersatts av fredsduvor och blommor istället.
Redan under fjärde numret Little White Lion reste sig för övrigt publiken upp och sjöng med, och vid det laget hade Royal Arena också mycket riktigt hunnit bli packat. I sann demokratisk anda sångaren Marcus Mumford fick även keyboardisten Ben Lovett säga ett eller annat ord till publiken. När det sedan blivit dags för Lover of the Light satt Marcus bakom trummorna.
Någon sång senare samband med Truth blev sångaren lokalpatriotisk och hoppades att publiken inte var alltför bakis efter J-dagen, det vill säga dagen då Tuborg släpper sitt julöl och förmodligen den största dryckesdagen i vårt kära grannland. Här bjöds det även på en aning eldfängd pyroteknik.
Därefter väntade en kort paus innan ordinarie bandkvartetten Mumford, Lovett och basisten Ted Dwane gjorde gemensam sak i det mindre formatet mitt ute bland publiken framför mixerbordet. Akustiska Where It Belongs fick inleda spellistan i setlisten. och strax därefter fick trion sällskap av en mandolin i samband med Ghost That We Knew
Strax därefter bjöd Marcus upp en person ur publiken som fick översätta ett litet tal eftersom danska föga förvånande inte är hans forte. I samband med detta undrade Marcus var publiken kom ifrån, och det visade sig vara en väldigt internationell publik som var på plats. Även om svenskarna verkade vara i majoritet. Ännu en låt från B-scenen följde sedan form av fina balladen Here innan bandet återvände till stora scenen.
Väl på plats där avverkade gruppen White Blank Page. Därefter dök trummisen Barr upp och bistod i Rushmere. Svängigt popiga Ditmas följde på det, och när numret ifråga började nå sin ände sprang Marcus upp på läktaren och dök upp vid pressläktaren innan han fortsatte lubba ut bland den sittande publiken. Där fick en lycklig tjej en snabb kram av sångaren. Som sprang vidare och så småningom ut på golvet i det stora publikhavet. Det ordinarie setet avslutades med nervigt indiepopiga The Wolf.
Inte alldeles oväntat blev Mumford och hans ”söner” inropade för ett par extranummer, det saknades ju en speciell låt… men först ut var avskalade Timshel, om allas val mellan ont och gott, där trion samlades längst fram på scenen och gjorde ett synnerligen stämningsfull framförandet. Innan dess bad Marcus publiken om största möjliga tystnad. Vilket nästan funkade. Men bara nästan.
På detta följde ytterligare några nummer, däribland monsterhiten I Will Wait som många väntat på. Kvällens sista låt blev Conversation With My Son, en melankolisk ballad präglad av självklar lågmäldhet och snygg stämsång.
Om det mot förmodan inte redan framgått bör med emfas så här innan jag avrundar nämnas att Mumford & Sons verkligen är en riktigt bra liveakt. Till att som få är de utan minsta tveka och på samma gång i besittning av en förmåga att hålla ett högt tempo även om repertoaren innehåller en hel del nummer av det softa slaget. Tänk er en trång bar med ett riktigt bra akustiskt coverband på S:t Patricks Day så förstår ni säkert vad som avses.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.
PS: Vi fick inte fota förbanden.
