Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Benny Safdie
Skådespelare: Dwayne Johnson, Emily Blunt, Ryan Bader, Bas Rutten, Oleksandr Usyk
Premiär: 2025-11-07
Betyg: 3
Det kunde lika gärna vara titeln på en Transformer, och på ett sätt är det just det. Dwayne Johnson, mannen byggd som en actionfigur, förvandlas här till verklighetens ”Smashing Machine”: Mark Kerr, MMA-fightern som slog hårdast men förlorade sig själv på vägen.
MMA, sporten som förenar boxning, brottning och ren överlevnad, är en värld där kampen inte bara är fysisk, utan också psykisk. Här handlar det om att överleva smärtan, både i ringen och i det egna huvudet. Det är rått, brutalt och samtidigt märkligt stilla. Inga filter, inga snabba klipp, bara svett, träningsljus och ett hem i Phoenix där kärleken långsamt går sönder.
Dwayne Johnson visar upp en annan sida än den vi är vana vid. Borta är den svulstiga actionhjälten; här står en man som försöker tygla sin aggression som en bulkad diplomat där förhandlingarna har strandat. Man hajar till och funderar: är det verkligen Johnson som i sin enorma kroppshydda och totalt överdimensionerade muskler kan spela på det här viset?
Det är inte för inte som regissören Benny Safdie tagit in Oscarvinnaren, mästaren i makeup, Kazu Hiro, för att genomföra den tre timmar långa förvandlingen i sminket där Johnson blir Mark Kerr. Men den förvandlingen hade lätt kunnat bli överambitiös om det inte vore för att Johnson iklär sig rollen med bravur.
Fast det är i scenerna med flickvännen Dawn (Emily Blunt) som filmen verkligen glöder till. De bråkar, blottar varandras osäkerheter, och vi ser hur smärtan inuti alltid är värre än den på utsidan. Dawn stöttar, men stör också hans tankar, kärleken blir som både balsam och bensin på elden. Och mitt i allt: huset i Phoenix. Ett hem som lika gärna kunde vara en bur. Katträdet som tar upp halva väggen blir nästan symboliskt, en märklig kuliss för två människor som klöser mot gallret men inte hittar vägen ut.
Det är omöjligt att titta bort: Emily Blunts fagra kropp mot Johnsons mastodontliknande fysik, en cirkus av närhet och distans, styrka och sårbarhet. Drogberoendet, rehaben, fallet – allt passerar förbi, nästan som en del av vardagen. Men såklart finns det en quick fix i den här sörjan. Den kallas opiater, mot smärtan, mot trycket, mot verkligheten. Totalt vanebildande och totalt förödande.
Vi får följa kampen från debuten i ringen 1997 till finalen med 200 000 dollar i prispott på Pride Grand Prix 2000 i Tokyo. Motståndare må vara bästa vänner utanför ringen, men där inne är alla byten. Och även om reglerna säger att man inte får bita eller stoppa fingrar i ögon, är det fortfarande tillåtet att sparka mot huvudet på en liggande motståndare, en sport där gränsen mellan disciplin och destruktion ständigt suddas ut, till publikens stora jubel.
Men man kan inte låta bli att tänka: varför gör man en sådan här film? Jo, för att det finns pengar i det. För att MMA växer. För att någon i ett konferensrum sa: vi tar en riktig Hollywoodstjärna, en stor i ordets alla bemärkelser, och riktar in oss på den växande publiken.
Det luktar affärsplan nästan lika mycket som blod och liniment. Även om det inte glittrar Hollywood på långa vägar, trots namnet på gymmet i filmen, finns där ändå något välkalkylerat mitt i all svett och smärta. För detta är ett porträtt snarare än en berättelse. Och även om allt känns äkta, stannar man ibland utanför.
The Smashing Machine saknar det där greppet om hjärtat som Mickey Rourke lyckades med i The Wrestler, där filmen var hjärtskärande, naken och i princip hopplös. Här känns allt mer självvalt, trots baksidorna av myntet som snabbt växlas in till dollarsedlar.
Rourke gav oss insikt; Safdie ger oss i stället observation. Men inget snack om saken: Dwayne Johnson imponerar. Benny Safdie visar hantverk.
Kvarstår ändå frågan: Hur mycket stryk kan man ta innan man förlorar sig själv? Detta är n stark film om svaghet men kanske mest för de redan frälsta.
