Klicka på bilden, för att se hela bilden
Är schweiziska Melissa Bonny den hårdast arbetande kvinnan i metal? Frågan är relevant, för på bara fem år har hon släppt fem – snart sex album. Utöver fyra med AD Infinitum, ett under namnet Dark Side of the Moon, och i januari ser första verket under eget namn dagens ljus. Lägg därtill ständigt turnerande, nu senast med landsmännen i Eluveitie och diverse gästinhopp med andra akter.
Fast nu handlar det alltså om allra första headlinerturnén. På tiden tyckas, men tydligen är tiden kanske inte riktigt mogen än. Åtminstone att döma av uppslutningen. Endast uppskattningsvis 150 personer hade löst biljett, vilket måste ses som en besvikelse. Hade visst hopp om att få se Bonny och hennes tajta tremannabandi Pumpehusets stora salong en våning upp.
Men det går inte att hänga läpp, det är bara att ”soldier on”, som 80-90-talets rockhjälte Rick Springfield formulerat saken. Vilket var precis vad kvartetten gjorde. Gänget på scen agerade med gott humör, engagemang och professionalism genom hela sitt drygt nittio minuter långa gig. Leendena var många på alla fronter, och tacksamheten var knappast påklistrad.
Det var helt enkelt inget som skvallrade om att man inte stod på en avsevärt större scen. Så här är läget, men oavsett vilket har vi ett jobb att göra, tycks devisen som Bonny med kumpaner ha resonerat för sitt inre.
Rent allmänt fungerar för övrigt också denna turné som en logisk fortsättning på vårens turné med ovannämnda Eluveitie. För någon likt undertecknad, som var på plats nedslaget på Amager Bio kunde en utveckling skönjas som gick mot både mot det mjukare och hårdare på en och samma gång.
Åtminstone vad gäller Bonny vokala leverans. För ån ena sidan vågade hon tidvis gå mer åt det sköra hållet när så krävdes. Samtidigt verkade det som om vokalissan beslutat sig för att låta growl ta mer plats sedan dess. Enstaka inpass senast hade trappats upp till regelbundna diton i upp mot vartannat nummer.
Som nämnts här på JPS Media från och till är growl inte riktigt min forte, men jag måste ända imponeras över sättet på vilket Bonny gick från det sötaste mjuka till djävulssång från en sekund till en annan denna afton. Har hon tagit lektioner sedan sist, månne? Vem vet, men Imponerande var det här likväl. Minst sagt. Dessutom måste betonas att Bonny knappast är i besittning av den mest aggressiva formen av growl. Den låter förhållandevis ren, om nu det låter rimligt.
Repertoarmässigt lutade sig AD Infinitum till stor del på senaste albumet, förra årets Abyss. Hela nio spår – av tio hämtades därifrån, och varför inte. Det här är ett (melodi)starkt album som fortsätter en trend av gedigna verk som inleddes med 2020 års debut Chapter 1: Monarchy. Bland höjdpunkterna från detta verkdenna afton märktes bland annat skamlöst refrängstarka My Halo, nervigt popmetaldoftande Surrender och närmast smäktande Anthem for the Broken Hearted.
Inledningsvis uppvisade kvartetten dock starka takter, modell powermettal i form av Upside Down. Även sista ordinarie nummer, purfärska Regicide, präglad av taggig gitarr, lagom generöst med growl kombinerades med Bonnys klara, mjuka och varma röst.
Däremellan förkunnade Bonny att vi skulle ses i helvetet. See You In Hell var i alla en given så kallad banger ungefär en halvtimme innan allt var över. Vi talar i termerna lätt domedagsaktigtt smekande ballad.
Tjusigt är nog ordet jag letar efter här. Emellertid var det här stycket kanske inte så särskilt upplyftande, men varje symfoniskt metal band med aktning ska väl har rätt att kontakta sin inre gothfrände om andan faller på.
Fast tillställningen fick likväl ända i dur till slut. Live Before You Die, framförde Bonny och hennes mannar innan de avrundade med Into the High, ytterligare en stark sak på onsdagkvällens setlista.
Med detta sagt inser säkert de flesta att AD Infinitum har låtarna, musikerna och en vokalissa med både fin diversifierad röst och karisma. Så lägstanivån är hög, och dessutom är de roliga att se på. Synd bara att inte fler löst biljett denna afton. Sisådär 150 personer är uselt. Det här är trots allt ett band som är värda att få ett genombrott på högre nivå, och göra sig ett namn inom den stilmässigt ytterstbreda nisch som stavas kvinnligt frontad metal Så vad är egentligen problemet
