Klicka på bilden, för att se hela bilden
En kväll med Sunn O))) är mer än en konsert. Det är preformance, det är en ritual, och har du glömt öronpropparna, eller hamnat för nära scenen så är det smärta. Det kan beskrivas som en helkroppsupplevelse, de ordentligt nedstämda gitarrerna kombinerat med den starka volymen gör att man känner musiken rakt igenom hela kroppen. I egenskap av vuxen tog jag plats precis bakom mixerbordet. Dels för att uppleva kvällen vid en lite mer lagom volym, men också för att det i ärlighetens namn inte ger så mycket att vara nära scenen, förutom att revbenen vibrerar lite mer.
Plan B är välfyllt av en oväntat blandad publik, det är inte bara metalfansen som är här ikväll och vid 19:50, 10 minuter innan det var sagt att bandet skulle på scenen startar det ambienta introt. Det visar sig snart att detta inte alls betydde att konserten snart skulle börja, utan det spelas i i över en halvtimma, innan röken börjar fylla scenen och det var dags för… intro nummer två!
Kvällen andra intro är något udda, en konsert med bandet Venom utgiven på 7” vinylsingel i början av 90-talet, där all musik förutom den första och sista sekunden av varje låt är bortklippt, och det mesta som är kvar är mellansnacket från Cronos. Underligt val och inte direkt likt vad som komma skulle.
35 minuter efter utsatt tid var lokalen äntligen tillräckligt rökfylld för att konserten skulle börja. Stephen O’Malley och Greg Anderson kan anas på scenen i sina kåpor, och den första mullrande tonen kör över publiken. Enligt setlisten publicerad av bandet inleds kvällen med Eternity’s Pillars från senaste EPn med samma namn, men det är inte lätt att avgöra vilka låtar som spelas. Eller för den delen hur många det är. Man får helt enkelt se det som en helhetsupplevelse, och jag hade väldigt gärna haft alternativet att sätta mig någonstans bekvämt så man hade kunnat uppleva det hela helt avslappnat.
Skall man beskriva musiken så är det inte bara ett mullrande ljudlandskap. Det är också uppenbar hur mycket de jobbar med resonans och feedback för att manipulera ljudbilden. Extra effektfullt blir det när strobarna blinkar i takt med de oscillerande gitarrerna. Från bandet är det inga stora rörelser, de rör sig långsamt runt på scenen, och ofta står de still en lång stund med näven i luften efter att ha slagit ett ackord på gitarren.
Efter en knapp timme är det dags för något så ovanligt som tystnad från bandet, vilket indikerar att kvällens tre första låtar nu är klara. Ljuset på scenen byts också ut till ett rött sken istället för ett vitt. Därmed har det blivit dags för kvällens två sista låtar.
Fast med ett band som Sunn O))) betyder inte två låtar kvar att konserten snart är slut. Istället skulle det visa sig att vi var ungefär halvvägs vid det här laget. Jag får ändå säga att man hör en skillnad i del två av kvällen. Ljudlandskapet är sig likt men manipulerandet av gitarrerna har nog trots allt ett lite högre tempo än under första timmen. Inte för att det på något sätt är ett högt tempo, men lite snabbare variationer tycker jag mig ana.
Framåt slutet övergår gitarrhanteringen till något lite mer hands on, man börjar slå och skrapa gitarrerna mot förstärkarna, slå dem mot taket innan den ena kilas fast mot ljusriggen framme vid scenen. Gitarr nummer två kilas fast mellan två förstärkare, innan den får hänga för sig själv medan O’Malley och Anderson intar en sista pose för att sen tacka publiken. En unik upplevelse är över och publiken som lämnar verkar väldigt nöjda med kvällen.
