Klicka på bilden, för att se hela bilden
Om någon yppar något för mig beträffande termen kvinnligt frontad metal är det mycket möjligt att mina ögon skulle få något drömmande över sig. Att hävda att jag är svag för denna numera tämligen breda nisch vore ett understatement. Således är det också rätt givet att ett band som Lacuna Cool fångar mitt intresse. Och varför inte, med en lika duktig som charmerande dam som Christina Scabbia bakom micken är halva segern trots allt vunnen från början.
I över trettio år har hon sjungit i bandet, vilket betyder att hon hängt med denna gothiskt orienterade metalcombo nästan sedan starten.
Så tummen upp för det. Dock tillhör Lacuna Coil som bekant dett lite tyngre gardet i den kvinnligt frontade sfären. Om jag säger så här; släktskapet med kollegor som Beyond the Black, Delain och Visions of Atlantis är knappast hörbart. Melodiöst, ja absolut, och då särskilt när Scabbia tar hand om det vokala. Men ljudbilden är tydligt präglad av en märkbar tyngd och uppenbart mörker.
Det är där de befinner sig, och då särskilt när manlige sångaren Andrea Ferro tar till den grova rösten utan att någonsin närma sig de ohörbart brölande screamopartierna Chrigel Glanzmann i folkmetalbandet Eluveitie sysslar med. Eller för den delen machogrowlande folk som Amon Amarth hänger sig åt. Bara för att nu ta några exempel
Som alla trogna läsare förstått vid det här laget är jag alltså ingen större fan av ”harsh vocals”. Lite grand sådär för kontrastens skull med en vacker kvinnlig stämma går att stå ut med, men inte mycket mer än så. Fast tro det eller ej, tycker nog att tilltaget funkar bättre än förväntat med Scabbia och Ferro. Kanske för att den sistnämnde faktiskt ser till så att man hör vad han sjunger. I hans röst hörs mer än brutalitet och ilska, det hela får närmast en sofistikerad air över sig.
Sådant som inledande Layers of Time och Oxygen, var bara några exempel på detta. Mannen när en tydlig flair för det dramatiska och vill mer än bara kontrastera med Scabbias rena uttrycksfulla röst. Han bidrog helt enkelt även till att rösterna vävdes samman till en gemensam kraft.
Mer av samma vara som i ovannämnda sånger hittades i sådant som Never Dawn, In the Mean Time och In Nomine Patris. Fast här betonades verkligen det mörka dramat och gotisk tyngd på allvar. Därmed inte sagt att vi talar i termerna Paradise Lost, de spelar i en egen liga när det gäller sådant. Få eller inga är lika rutinerade på depp än dessa brittiska veteraner, men ni förstår säkert poängen.
Samtidigt visade Ferro att han faktiskt kan sjunga utan att ta till det bokstavligt talat grova artilleriet. Och inte bara göra det okej, utan riktigt kompetent. Die & Rise var ett ett utmärkt exempel på detta, och därför skulle jag också vilja hävda att det inte skadat om frontmannen gjort det mer än vad som är fallet.
Mer metaldoftande catchy med en poptwist än i extranumret I Wish You Were Dead, hämtad från nya verket Sleepless Empire, blev det emellertid aldrig. Frågan är om bandet någonsin uppvisat något mer renodlat melodiöst än det här. Tillåt mig tvivla. Fast denna afton skulle jag ändå vilja gardera med några andra kandidater i form av Kill the Light och Spellbound i vilken Scabbia och Ferro gör en renodlad duett.
Gardera förresten även med Nothing Stands in Our Way. ett stycke som kanske inte är fullt ut av samma typ som nyss nämnda, men det hela är onekligen en skapelse av det upplyftande slaget om att inte ge upp med att vara den man är.
Fast med detta sagt är förstås inte mycket av Lacuna Coils alster just upplyftande. I alla fall inte oreserverat så. Vilket är okej, och inte bara det. Det är så det ska vara. Däremot är det lätt att tänka oreserverat positivt när det gäller den höga gad av professionalism det här bandet levererar på scen.
Sedan kanske inte varje nummer var fullt ut lätta att svälja eller falla mig helt i smaken, men det går knappast att förneka att det här ser ett band som vet precis hur slipstenen ska dras för att leverera precis rätt saker vid rätt tidpunkt. Men så är det här också väloljat mörker, levererat med passion, inlevelse och precision, Och i centrum står jordnära primadonnan Christina Scabbia och leder sin här med en uppenbarelse och röst som sällan eller aldrig sviker.
