Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det fanns en tid under det glamouröst slickade 80-talet då Spandau Ballet var bandet som var en av kungarna av den brittiska new romatics-förelsen. Men 1990 tog allt slut i en bitter konflikt om royalties. Sedan försonades man förvisso, och återförenades för en tid nitton år senare. Men det är förstås en helt annan sak.
Hur som helst, allt det där var säkert inget som de femhundra närvarande som löst biljett till bandets ex-frontman Tony Hadley igår funderade på eller ens kände till något om. Allt handlade bara om musiken. Som sig bör, och det var oundvikligt att nostalgin flödade fritt, bandet var lättsamt slickat och proffsigt med förhöjande effekt på chefens framträdande.
Alltmedan Hadley själv bar kostym, tidvis satt på en barstol och i alla fall en stund skålade smuttandes på whiskey. Jameson’s i brist på Jack Daniel’s. Om man nu får tro honom själv.
Fast nu är det förstås också så att sångaren genom alla år solokvist närt en solokarriär lite sådär i skymundan. Ändå har det blivit sex album hittills, inklusive en julskiva.
Här bör också betonas att det egna materialet inte alls skäms för sig vid sidan om det hans tidigare band producerat. Denna kväll glänste de tre egenhändigt(?) komponerade skapelserna Alibi, Turn Me on och Walk of Shame. Alla hämtade från, får man förmoda, ett ännu så länge obetitlat kommande verk.
Ändå var det säkert underförstått hos fansen på plats att Spandau Ballet-materialet skulle dominera. Kraftigt. Och mycket riktigt, hela elva av setlistans sjutton nummer kom från det Londonbördiga bandets sångkatalog.
Men det var i sig inget märkligt med detta. Sångaren vet att det är främsta motivationen till att folk löst biljett till hans konserter. Att får höra klassikerna från trettiofem, fyrtio år tillbaka av originalrösten måste ändå vara mumma för fansen på plats.
Samtidigt ser Hadley fullt förståeligt en poäng i att släppa ny egen musik, men han är som bekant ingen Phil Collins eller Lionel Richie, någon som blev större än bandet de härstammade ifrån. Så varför då inte gilla läget och hylla och förvalta ursprunget?
Och det verkar Hadley också mycket riktigt göra. Sångaren gav i alla fall intryck av att genuint bry sig om ”sina” gamla örhängen från bandet där allt började. För vare sig det nu handlade om synthiga upptempo-dänger som To Cut a Long Story Short, Lifeline och Only When You Leave eller ballader som Through the Barricadeas och den allra största hiten True, så får man nog säga att han levererade denna kväll. Men inte bara för att rösten alltjämt håller vid 65 års ålder, utan också för att engagemanget och omsorgen om dessa låtar lyser igenom.
Hadley levererade helt enkelt med både klass och stil. På ett värdigt sätt. Samtidigt skämdes alltså bandet bakom honom inte alls för sig heller. Däremot saknades en saxofonist, och i även i viss mån den air av lyx som omgärdade Spandau Ballet då det begav sig.
På samma gång finns det förstås en gräns för hur mycket av det förflutna man kan återskapa. Tidens tand rår liksom ingen på. Dessutom var denna konsert på Amager Bio bara ett koncentrat av något som var som hetast för fyra decennier sedan.
Fast bortsett från det, Hadley och hans kumpaner avslutade med Gold. Vilket kändes passande. För visst är Spandau Ballets låtskatt fortfarande guld. 80-tals guld, och den är oförstörbar präglad av en tid där framtidstro rådde, och världen inte dominerades av krigshot och nedmontering av demokratin.
