Klicka på bilden, för att se hela bilden
Nämn gruppen The Waterboys för någon som upplevde 80-talet på plats så säger de flesta nog The Whole of the Moon från tredje plattan This Is the Sea och sedan inget mer eller… Visst hade de ett par smärre hits från den självbetitlade debuten, A Pagan Place och Fishermans Blues, som förövrigt var en personlig favorit när det begav sig. Bandets tre första plattor fick The Waterboys att gå under begreppet “Big Music”, som stod för storslagen episk musik. Andra band som ingick i begreppet var U2, Simple Minds och Big Country.
Innan The Waterboys äntrade Slagthusets teaterscen fick norska Sugarfoot äran att öppna, vilket var min första kontakt med bandet. Sugarfoots musikaliska stil påminner lite om 70-talets pubrock, som fick fram storheter som Nick Lowe och Dave Edmunds, stilen var även en av inspirationskällorna till Gyllene Tider, dessutom har Sugarfoot släppt en cover på Nick Lowes What So Funny About Peace, Love and Understanding…
Sugarfoot har även blandat in lite lo-fi och americana i sin musik vilket bekräftas av titeln på deras senaste platta Cosmic Norse Americana, som släpptes tidigare i år. Sextetten har verkligen fått till ett väldigt tight sound och ett extra plus för pedal-steelen. Sugarfoot fick sex låtar på sig innan det var dags för kvällens headliner men vi skulle få se mer av bandet senare.
Tillbaka till The Waterboys. The Waterboys är ju mer eller mindre ett enmansprojekt då bandets enda fasta medlem är sångaren och låtskrivaren Mike Scott. Bandet har bytt ut sina medlemmar i en strid ström och jag skulle gissa att gruppen haft över 50 medlemmar sedan starten 1983. Bland de medlemmar som haft en karriär efter The Waterboys sticker väl Karl Wallinger ut mest. Karl var ju mannen bakom gruppen World Party.
Till dags datum har The Waterboys hunnit med 16 studioplattor och ett otal singlar samt även ett par samlingar och liveplattor. Den senaste plattan är en verkligt udda sådan. Plattans titel är Life, Death and Dennis Hopper och hela plattan är en hyllning till skådisen Dennis Hopper och en av grundstenarna till denna turné.
Första låten ut blev en cover på Willie Nelsons Me and Paul som följdes av Glastonbury Song. När Fisherman’s Blues och This Is the Sea spelades började publiken tända till och sedan var det så dags för ett antal låtar från Life, Death and Dennis Hopper. Jag hade lyssnat lite på plattan innan och tyckte väl att det inte var så mycket att hänga i granen. Nu började det med att Steve Earle framförde öppningsspåret Kansas på videoskärmen bakom bandet men sedan kom något oväntat. Inför varje låt från plattan berättade Mike Scott hur låten kom till och dess handling och vad Dennis Hopper gjorde vid den tidpunkten. Då föll plattan in i ett helt nytt ljus och höjdes ett antal snäpp i min bok. Tilläggas bör att våra norska vänner från Sugarfoot kom in och gästade på ett antal låtar, vilket de även gjorde senare.
När man väl avverkat Life, Death and Dennis Hopper var det så dags för lite gamla hits som Don’t Bang the Drum och A Girl Called Johnny. The Pan Within avslutade det vanliga setet.
Som alla kan lista ut så blev det ett par extranummer och först ut var megahiten The Whole of the Moon som gick över i Everyday People mot slutet. Ytterligare en cover hanns med nämligen George Harrisons Isn’t It a Pity innan And a Bang on the Ear avslutade kvällen.
Tror ingen lämnade Slagthuset besviken denna kväll. Många jag pratade med hade samma känslor som jag vad gällde den senaste plattan och alla såg plattan i nytt väder efter konserten. Nu ser man framemot nästa gång Mike Scott och hans The Waterboys väljer att besöka Malmö.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.
