Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det tillhör faktiskt inte standarden att akter/band som verkar i den renodlade popsvängen turnerar i lika hög utsträckning som det typiska indie-, rock-, hårdrocks- eller metalbandet. Fast uppenbarligen är OneRepublic inte ett sådant. Någonstans halvvägs genom den dryga två timmar långa konserten på Royal Arena berättade dess frontman Ryan Tedder att första gången man spelade i Köpenhamn var det inför endast några hundra själar.
Därefter har de återvänt till den danska huvudstaden ytterligare ett par gånger inför en gradvis växande publik Så tummen upp för det, och inte bara för det faktum att Royal Arena intogs inför sisådär tiotusen fans. Visst, det är en imponerande ökning av publiktillströmningen, om än under ett lite längre tidspann., men sextetten kunde också vara stolta över att de förde sig som ett fullödigt liveband också, inte bara ett gäng studioess, som inte också lärt sig det hantverk som stavas publikkontakt och underhållning på scen.
Sedan kan jag uppskatta att bandet inte försöker vara något de inte är. De komplicerar inte saker, utan står upp för popen även live. Således blev det inga större utflykter från den egna bekvämlighetszonen till andra genrer. De höll sig mangrant till den egna sfären. Istället blev det mest udda som hördes/skådades under denna show var en violin, som kryddade ljudbilden i fler nummer än man kanske hade kunnat tro, däribland instrumentala Singapore och diskohouse doftande Rescue Me.
Så nej, OneRepublic kan inte direkt betecknas som ett tungt band, rent allmänt, särskilt inte minst textmässigt. Okej, en sådan sak som megahiten Apologize bidrar kanske inte med någon vacker historia medan Secrets utgör ett rätt allvarligt statement om att strunta i vad kritiker säger och gå in för att vara ärlig. Men oftare än inte andas deras alster positivism och glädje.
Att repertoaren består av idel låtar med smittandeh hitkänsla, är dessutom väl dokumenterat. Ta bara sådant som inledande Feel Again, om glädjen över att ha hittat kärleken igen, soliga Sunshine och Life in Color med tillhörande softa galopperande rytmer.
Och glöm för all del inte den där vissellåtarna Run. Vi talar klämmigt och glatt in absurdum, Vilket givetvis bara är en bra sak, och publiken slickade föga förvånande i sig det hela med hull och hår. Fast här höll jag nästan på att glömma, bandet hade ju en vissellåt till på setlisten i form av I Ain’t Worried, hämtad från soundtracket till Tom Cruise megahit Top Gun: Maverick.
Sedan får man för all del inte förbise balladerna heller. Det vimlade inte direkt av dem denna kväll, Fast det fanns för all del några. Can’t Stop var en och Halo var en annan. Sistnämnda är förstås känd genom Beyoncé, men Ryan Tedder har skrivit den med henne. Där ser man, men Tedder har som bekant skrivit ett helt koppel stora låtar som diverse stjärnor sjungit in .
Fast oavsett vilket, vän av ordning undrar självklart om frontmannens för kvällen opluggade version av Halo levde upp till ex-Destiny’s Child-divans? Svaret är givetvis, abolut inte. Tedder är en bättre låtskrivare än sångare. Men han gjorde sin version på ett trovärdig inlevelserikt sätt som inte alls skämdes för sig.
Fast när det var dags för final i encore-partiet höjdes inte alldeles oväntat tempot till partynivå. Då plockades den lika positiva som oförskämt catchy
Summa summarum då? Vad blir slutomdömet? Well, OneRepublic visade sig utan tvekan vara en positiv överraskning i egenskap av live-akt. Det här är ett gäng rutinerade och självklart kompetenta herrar i besittning av en-hitkatalog många har anledning att vara gröna av avund åt.
Fullt logiskt stod musiken också i centrum. Bandet lät aldrig utanpåverket ta över även om det märktes att produktionen varit långt ifrån av det billiga slaget. Fast krutet hade förstås lagts på ljusshowen och LED-skärmarna i fonden inte på eld, konfetti och pyroteknik.
Med detta sagt skulle jag gärna se om OneRepublic om tillfälle gavs. Bredfilig pop i dess mest hitvänliga form må vara illa sedd med von oben-perspektiv av många kollegor, men för egen del sväljer jag gärna det här. Det handlar oftast om välsnidade melodier i en smittande form, och sådana har OneRepublic i mängder. Så vad är det att inte gilla?
