Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är inte så att man inte fattar det. Alltså, att Halestorm existerat sedan 1997. Tanken liksom svindlar. Vad som däremot står klart är att kvintetten växt långsamt, men ändå gradvis. Såg själv bandet tidigt på saligen hädangångna Malmöklubben KB i samband med att det första självbetitlade verket från 2009 eller möjligen uppföljaren The Strange Case of… tre år senare, och att döma av det har bandet åtminstone blivit minst dubbelt så stora.
Fast ändå, visst borde det ha hunnit gå lite längre än från klubbar till formatet ”theaters”, som man pratar om på andra sidan Atlanten. För visst är det här ett både explosivt och underhållande band att skåda liv, och sedan skadar det förstås inte heller att det finns en hel del bra sånger i deras katalog heller.
Också har de förstås ett inte så särskilt hemligt vapen på lager också. Talar naturligtvis om Lzzy Hale. Vilken utlevande karismatisk frontkvinna. Sympatisk verkar hon också vara. Och vilken pipa hon har. Den här damen kan göra det mesta med sin röst. Resurserna kan tyckas vara oändliga. Problemen är bara att hon inte bara brukar den, skulle faktiskt även vilja hävda att hon missbrukar den också.
Åtminstone en del, men ändå lite väl ofta. Ja, jag vet, det är som att svära i kyrkan, men på senare år har Lzzy tagit i nästan så hon storknar. Helt i onödan, och så till den grad att effekten tappas bort eller i alla fall förtas när möjligheter till nyansering inte nyttjas. Sådant som släpiga Watch Out, Rain Your Blood on Me – båda från nya albumet Everest och Back From the Dead denna kväll bekräftade mer eller mindre detta påstående.
Sedan har vi den illasittande kronan på verket i detta avseende i form av sista ordinarie numret I Gave You Everything där Lzzy vrålade så högt och länge att jublet kom programenligt. Jag säger programenligt, för folk bara älskar artister som testar sina röstresurser till bristningsgränsen. Sedan kan jag också njuta av sådant, men inte på det sätt Lzzy Hale tidvis gör det.
Fast här fanns för all del en hel del ljuspunkter ändå. Mz Hyde tedde sig lika klämmig som i tillplattad form, Love Bites (So Do I) konserverade sin punkighet och mer därtill. På samma sätt var det svårt att motstå den galopperande rytmen i Freak Like Me.
Och då har jag ändå inte nämnt något om de välbehövliga balladerna. När Lzzy ställde sig vid keyboarden och rev av lika mäktiga som innerliga Like a Woman Can var det svårt att inte beröras. På samma sätt fängslade suggestiva Everest, om en kvinnas futila kamp för att klara livets oundvikliga hinder.
Mer av samma vara fanns i form av Darkness Always Wins. Vi talar kvällens sötaste refräng här. Äntligen fick vi höra vilken renodlat vacker röst amerikanskan har när hon inte tar rösten mot himlavalvet. Innan tempot höjde och förstärkaren till Joe Hottingers gitarr vreds upp igen, det vill säga.
Här bör påpekas att dessa tre sånger alla hämtades från tidigare nämnda albumet Everest. Wow, får man väl säga. Bandet verkar vara inne i en god kreativ period, det får man ge dem. Efter några lyssningar sitter också mycket riktigt också de flesta låtarna därifrån innanför pannbenet. Det är därför inte svårt att inse varför hela åtta av dess tolv spår spelades live denna afton.
Med detta sagt går det ändå inte att komma ifrån att Halestorm med åren blivit väsentligt tyngre och hårdare. I alla fall live. Detta finner jag på sätt och vis som lite trist , tycker bandet hade något fint på gång. Jag saknar soundet som diversifierade demonproducenten Howard Benson skapade på de två första albumen. Mannen har en förmåga att skapa snygga ljudlandskap som samtidigt har edge, och det fick han fram på dessa båda verk.
Men det var då det, så det är ingen idé att gråta över eventuellt spilld mjölk. Istället får man glädjas åt att Halestorm alltjämt är en oförskämt fräsch metallakt fulla av, som sagt, energi och explosivitet.
Sedan finns det ingen anledning att sticka under stol med min mina initiala invändningar mot Lzzy Hales sätt att hantera sin röst, men det går samtidigt inte att förneka att hon är en karismatisk vokalissa med rockstarka kvaliteter och odiskutabelt stor röst som är svår att låta bli att fängslas och förföras av. Varje gång. Och trots allt.
