Klicka på bilden, för att se hela bilden
Flashback till det sena 70-talets Sverige. För oss som var ungdomar då fanns det bara två band som slogs för att vinna våra hjärtan och öron. Man kan nästan säga att det blev en svensk variant av rivaliteten mellan Rolling Stones och The Beatles sisådär 10-15 år tidigare. Banden jag syftar på är självklart Gyllene Tider och Noice. Där Gyllene Tider var svärmorsdrömmarnas The Beatles blev som bekant Noice ett lite skitigare och stökigare Rolling Stones. I år firar Noice 50 år som band.
Kvällens show började med ett intro, som innehöll ett nostalgiskt bildspel som sammanfattade stora delar av Noice historik. Därefter kom Charlie Grönwall och började solosjunga Vi e här å nu. Resten av bandet stämde in lite här och där. När alla var samlade satte Noice verkligen fart på kvällen med I natt é hela stan vår.
Årets turné heter ju NOICE – 1975-2025 – Du lever bara en gång, så Noice firar att det är 50 år sedan bandet bildades och även att det är 45 år sedan de fick sitt stora genombrott i TV-programmet Måndagsbörsen. Peo Thyrén blev kvällens ciceron och han började med att berätta om hur allt började. Gruppens första gig var på Gröna Lunds scen, Lilla Grönan, men då körde de bara covers. Bland dessa fanns ju både Hep Stars Cadillac och Svenne & Lottas Bang-a-boomerang, som även framfördes denna kväll. Noterbart och lite kul är att bakom dessa låtar finns ett hyfsat känt namn, nämligen Benny Andersson och just Benny råkar faktiskt vara farfar till Noice nye sångare Charlie Grönwall…
Som sagt var, Noice såg sig själva som punkare så självklart körde de även covers på kända punklåtar bland annat Ramones Blitzkrieg Bop, som fortsatte kvällen. Därefter bjöds publiken på den första låten Noice skrev själva, och den skrevs på bara de svarta tangenterna… Låten var ju Frankenstein, och givetvis dök Boris Karloff upp på LED-skärmen bakom grabbarna. Peo fortsatte med att mata publiken med historier om Noice tidiga år och anekdoter kring låtarna. När de körde igång med En kväll i tunnelbanan reste sig publiken i den mer eller mindre fullsatta teaterlokalen.
Undrar just hur många som lade märke till att keyboardisten Johan Persson bar ett par tudelade byxor där ena benet var svart och det andra rödrutigt. Det kändes som en subtil hyllning till hans föregångare Freddie Hansson. Sedan det där med att publiken reste sig upprepades också titt som tätt. Kom nu ihåg att spelningen var inne i Slaghusets Teater och inte i den stora salen. Låtarna spelades i stort sett i kronologisk ordning och det var mestadels musik från de tre första plattorna. Själv tyckte man väl att det var förvånansvärt blandad publik. Måhända har Charlie hjälpt till att locka en ny och yngre publik att upptäcka Noice.
På tal om John så var det han som hade leaden i Nätter utan slut. Efter denna låt blev det lite snack om TV-programmet Så mycket bättre, där Peo var med i säsong 14, varefter Peo drog i gång sin cover på Arja Saijonmaas Vad dom än trodde så trodde de fel. Undrar även hur många som han se att Charlie sprang upp längs med ena gången under Allting okey vilket upprepades lite senare i den andra gången…
Om ni nu inte råkar känna till Noice lite tragiska historik så handlar den om att två av de fyra originalmedlemmarna gick bort i början av detta millenniet, sångaren Hasse Carlsson och keyboardisten Freddie Hansson. Dessa två fick en hyllning av Peo med låten Gustavsberg. Vidare påminde Peo publiken att Charlie var en del av NoIce Rockmusikalen, se recension här, och att Robert Klasens son Linus var lagkapten för Redhawks.
Mot slutet av kvällen berättade Peo om trycket, från skivbolaget och alla andra, att få till en hit likt Sommarnatt, Ooa hela natten och När vi två blir en där Noice närmaste bidrag blev Vi rymmer bara du och jag. Och som sig bör blev det mycket allsång både med denna låt och även en hel del andra nummer då det var en kavalkad av hits som Noice bjöd på. Ordinarie setet avslutades med Du lever bara en gång.
Självklart blev det ett par extranummer som började med en minirepris av Vi rymmer bara du och jag innan det fortsatte med Peos tolkning av Lena Philipssons Dansa i neon. Vilket kändes lite ironiskt då Lena numera tagit över tragiskt bortgångna Marie Fredrikssons röst i Roxette – som bekant leds av en viss Per Gessle, vilken även är en del av Gyllene Tider, som då det begav sig var Noice största rivaler…
Bandet fortsatte sedan med Dolce vita (Det ljuva livet) som även bjöd på mycket publikinteraktion. Sista låten blev Ut i natten. Vad jag saknade var lite material från den nästan bortglömda plattan Europa och även min personliga favoritlåt Metropol.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.
