Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Manuel Concha
Skådespelare: Axel Adelöw, Matilda Gross, Viggo Rapo, Klas Eriksson, Josefin Neldén
Premiär: 2025-10-24
Betyg: 4
Regissören Manuel Concha, som tidigare gjort den underskattade humorserien Starke Man – en serie som var alldeles för bra för att förstås av ängsliga stockholmare – ger sig nu i kast med ännu en svensk kulturikon: Bert Ljung.
Det finns så klart en handling också. Det är praoveckor för bästa vännerna Bert och Åke när Åke för första gången i sitt liv blir kär i söta Molly (Matilda Gross). Medan Bert hamnar på en sunkig restaurang tillsammans med sin evige plågoande Klimpen, praoar Åke i Berts pappas optikerbutik. Det låter enkelt, men filmen lyckas med något sällsynt, att fånga både vardagens igenkänning och ungdomens naiva dramatik utan att någonsin kännas påklistrad.
Axel Adelöw gör en stabil och trovärdig insats som Bert, med rätt dos av nerv och vilsen charm, men Viggo Rapo som Åke är filmens verkliga hjärta. Hans tajming i replikerna och minspelen sitter perfekt. Och ändå är de Elvis Karlsson som Lill-Erik man tar med sig hem. Lill-Erik stjäl varje scen han är med i. Han är en naturbegåvning, lillgammal, rörande, bedårande rolig, som en liten brådmogen hundvalp man aldrig vill ska växa upp.
Bert sabbar allt känns som en frisk fläkt i svensk ungdomsfilm. Befriande fri från de överdrivna ”Wallah–bror–para”-klichéerna som annars dominerar genren, där ängsliga småglin oftast spelar jättetuffa genom att välta ut brickorna med matrester över borden på McDonald’s.
Den enda som beter sig svinaktigt här är förstås Klimpen, eller ”Guldklimpen”, som hans mamma kärleksfullt kallar honom, något som Bert gärna bär med sig. Här är det helylle hela vägen ut i fingerspetsarna, med trovärdiga karaktärer som beter sig som riktiga människor.
Bland höjdpunkterna finns scenerna mellan Berts föräldrar, Josefin Neldé och Klas Eriksson, vars tafatta försök till samlevnadssamtal i pojkrummet är både hysteriskt roliga och oväntat ömma.
Den här filmen värmer, vilket är precis vad man behöver när hösten sveper in utanför biografen. Hela ensemblen samspelar med takt, ton och hjärta. Det är en film som känns äkta, utan putslustigheter och utan behov av att låtsas vara något annat än den är, charmig, rolig och nostalgisk på bästa sätt.
En film som påminner oss om varför så många älskade Bert från första början.
