Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det har varit tufft för Katy Perry på sistone. Först fick hon nedgörande kritik i allmänhet och beskylldes för tondövhet i synnerhet för sin ovanligt generösa display av kvinnlig hud i videon till singeln Woman’s World och sedan förlöjligades hon i samband med sin rymdtur i Jeff Bezos flygande fåfängeraket.
Fast på Royal Arena var allt frid och fröjd. Inte minsta antydan till backlash kunde noteras. De i många fall ungdomliga fansen, men långt ifrån bara denna ålderskategori beundrare, hade sett till att sälja ut arenan för månader sedan, och det var givetvis en hel del som kom iförda rosa eller blåa peruker, och glitter på kinden och/eller någon av sina persedlar.
Vilket naturligtvis var helt rätt tänkt av dem. För det här är en show som verkligen bejakar det amerikanerna kallar glitz. För mäktigare, mer påkostad och just glittrig show kan jag inte påminna mig ha skådat på evigheter. Förresten, glömde jag bort att nämna att ”all over the place” också är en användbar term för att beskriva det hela. Det händer i stort sett saker hela tiden på scen. Det här hade inte skämts för sig i Las Vegas egenskap av färgglad och kaloririk show med ambitioner att bräcka konkurrensen vad gäller.
Redan innan allt drog igång, direkt efter supportakten Becky Hills set, kunde man avnjuta Perrys historia i ständigt skiftande skepnad på sisådär tjugofem LED-skärmar på längden och tvären. Det blev mycket av det goda, och var naturligtvis helt omöjligt att låta bli att titta på.
Det gav också en antydan, skulle det visa sig, om hur resten av showen skulle te sig; uppskruvat och kaloririkt till max. Och tämligen konceptorienterat. Vi befinner oss i en dataspelsituation med subjektiv kamera, och där är jorden på dekis på de flesta sätt.
Storyn i sin tur anammar superhjältetemat där en kvinnlig hjälte – gissa vem – bekämpar en superskurk. Tänk Thanos i Marvels Avenger-filmerna. Eller något liknande. Vem som fixar biffen i slutänden kan säkert alla räkna ut, det vet ju alla på plats i arenan från början. Men det är förstås inte det som är poängen, utan att presentera något utöver det vanliga.
Och visst gör Perry det på denna turné som fått titeln The Lifetimes Tour. Det är som sagt rena Las Vegas-showen. Tio dansare, massor av klädbyten och de där tjugofem LED-skärmarna är bara toppen på isberget. När stjärnan stiger upp ur underjorden mot arenans tak fattar man att det här inte är någon standardföreställning. Och då har jag ändå inte nämnt något om hennes flygtur över publiken på en gigantisk fjäril och annat.
Sedan går det förstås inte heller att komma ifrån att de datoranimerade sci-fi/fantasy sjoken som binder samman ovannämnda story är kolossalt snygga på ett ogenerat slickat sätt.
Fast bortsett från det. Det spelades musik också. Vilket man sånär glömde bort ibland. För någonstans får man nog också säga att det allt utanpåverk tog över en del från det man i första hand var på plats för.
Samtidigt går det förstås aldrig att komma ifrån att att Perry har en respektabel lista på starka hits som folk vill höra oavsett om det glittrar eller ej. Som Hot N Cold, Teenage Dream och massiva genombrottsdängan I Kissed a Girl. Således var det inget att förvånas över att publiken överlag slickade i sig det som bjöds.
Värt att notera är också att hela sju nummer hade hämtats från senaste albumet 143. Lite märkligt, kan tyckas med tanke på hur sågat det blivit. Lägg därtill att det på många vis kan betraktas som en ordentlig flopp också. Å andra sidan skulle jag inte vilja hävda att det här är en usel skiva, möjligen ljum jämförelsevis.
Sedan är jag förvisso måttligt road av dess till de alltför ymniga fokuset på dansrytmer, men sådant som klämmigt 80-talssynthiga Crush och All the Love är definitivt i samma klass som se tidiga hitsen.
Och på tal om just den klubbiga approachen. Kan tycka att Perry åtminstone delvis suddade ut popen till förmån för dansgolvet rent allmänt denna kväll. Inte alltid förvisso, men för ofta. Även om det aldrig är frågan om någon katastrof á la Madonna senast då enkom inspelad musik i stenhård klubbmode presenterades.
Vad mer? Jo, jag kan tycka att vokalissans röst tedde sig lite gapig i längden, och därmed också smått onyanserad. Det bär mig emot att säga det, har följt henne från början, och kan definitivt uppskatta hennes artisteri, men den biten funkade inte riktigt i min bok.
Fast skulle aldrig avråda någon pop- och showsugen att lösa biljett till en konsert med Katy Perry. Det här var en fet, välregisserad, tjusig tillställning med ogenerad spektakelfeeling och ett underhållningsvärde som bär sina spektakelambitioner med välförtjänt stolthet. Det var bara passande att Firework fick avsluta. För visst blev det fyrverkeri. Ett konfettifyrverkeri i kolossalformat i regnbågens alla färger. Något att minnas med värme och ta med sig i höstrusket utanför arenan efteråt.
