Klicka på bilden, för att se hela bilden
Exakt 21.00 – utan någon form av rock’n’roll-försening äntrade Mick Hucknall och hans trofasta soulkrigare scenen i Royal Arena. Och det hann inte gå många sekunder förrän publiken hängde på. Faktiskt skulle man kunna tro att någon hade satt igång en kollektiv tidsmaskin.
För såväl stämning, volym och nivån på det vokala pekade tillbaka på storhetstiden på 80- och 90-talet då Simply Red var på allas läppar och i allas Walkmans.
”Can you believe it’s been forty years?” frågade Hucknall med glimten i ögat och sin karaktäristiska rödhåriga charm. Och nej, det kunde vi faktiskt inte.
För visst är det så att vi alla fått lite fler rynkor och lite mer silver i den håriga prakten, men musiken…den lät alltjämt ung, frisk och överraskande vital.
Och Mick Hucknall då? Han hade fortfarande rösten, och inte bara en röst vilken som helst, utan den där rösten. Den som en gång i tiden fick legender att lyfta på ögonbrynen och brittiska musikjournalister att utbrista ”Hur kan någon så svart komma från en blek man från Manchester?”
För övrigt var det tydligt från första tonen att ljudteknikern på Royal Arena spelade med För det är sällan akustik och artist möts på ett sätt där allt bara förenas till en högre enhet – något som var fallet denna kväll. Hucknalls röst var klockren, bandet tight som en Rolex. Medan setlistan utgjorde en berg- och dalbanetur genom en fyrtio år lång hitparad. Och lite till.
Självklart spreds de klassiska hitsen som konfetti: Money’s Too Tight (To Mention), Stars och If You Don’t Know Me by Now. Samt naturligtvis den oundvikliga snyftare Holding Back the Years, som mer eller mindre fick Royal Arena att gemensamt hålla andan.
Och givetvis sjöngs det med. Publiken, vars genomsnittsålder troligen lång en bit över den på Roskildefestivalen, visade med all önskvärd tydlighet att det alltid kan sin Simply Red utantill. Så stämningen var hög. Det klappades, sjöngs med och till och med dansades en del även om höfterna kanske knakade lite mer än 1989.
När man ska skriva om Simply Red är det nästan omöjligt att inte beröra dess historia lite grand. Allt började i Manchester 1985, en grå industristad där musiken ofta är rå och har vassa kanter.
Men Hucknall ville göra något annat. Med en förkärlek för soul och Motwon lätt han sig inspireras av amerikanska ikoner som Otis Redding och Marvin Gaye, och skapade sin helt egna brittiska soulpop – elegant, känsloladdad och oemotståndlig öronfallande.
Det var ärligt talat en musikalsik revolution.För hur kunde en fräknig kille med rött krulligt hår och nordengelsk dialekt få världen att dansa till musik, som lät som något från Detroit. Svaret är enkelt, han kunde sjunga. Och han hade något på hjärtat.
Sedan 1985 har Simply Red sålt över femtio miljoner album, och de har toppat både brittiska och amerikanska hitlistor. Samtidigt har de vunnit både Brit Awards och varit Grammy-nominerade flera gånger. Och även om bandet officiellt upplöstes 2010 återförenades de lyckligtvis fem år senare. Till stor glädje för oss som vägrar släppa taget om bra musik.
Samtidigt bör inte kvällen bara på nostalgi och musikalisk perfektion. Det var också en plats för självironi och varma skratt. ”Jag känner mig inte en dag äldre än 65”, sade Hucknall med glimten i ögat. Och han är alltså just i detta nu precis 65 år och tre månader. Fast man skulle förstås kunna tro att han druckit ur ungdomens källa. För energin och charmen var intakt.
En av kvällens stora överraskningar var för övrigt coverlåtarna, och då särskilt Barry Whites It’s Only Love och The Stylistics You Make Me Feel Brand New, som fick hela arenan att sväva en aning över golvet. Vi talar i termerna äkta kärlekssånger levererade med en trovärdighet och inlevelse, som bara en äkta soulman, kan leverera.
Med detta sagt ska denna konsert inte bara ses som ett firande av Simply Reds fyrtio år på scenen. Det var också en påminnelse om att bra musik inte har något bäst före-datum. Sedan stämmer det att Mick Hucknall fortfarande kan röra något djupt inne hos oss. Oavsett om man hörde Simply Red för första gången på kassettband eller stramade dem igår.
Royal Arena blev för en stund förvandlat till ett tempel för soulpop. Med Hucknall som präst och 14.000 hängivna fans som församling. Det var varmt, äkta och en smula magiskt. Och ärligt talat: vi hoppas både han och bandet återvänder igen om fem år och säger ”Can you believe it’s been forty-five years?”
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.
