Klicka på bilden, för att se hela bilden
På sommarens Sweden Rock Festival presenterade sångaren Francesco Cavalleri Wind Rose musik som dwarf metal. Udda, men skojfriskt seriöst, skulle man kunna beteckna det hela som. Men succé blev det hur som helst. Samtidigt visade det sig sedermera att trevliga Amager Bio inte alls var någon match för bandet att sälja ut. Månader har gått sedan det blev lapp på luckan.
Men italienarna har förstås inte slagit igenom över en natt. Redan 2009 såg Wind Rose dagens ljus första gången, och på den vägen är det. Eller snarare har de gradvis arbetat sig upp i hierarkin. Har jag förstått. För själv upptäckte jag inte bandet förrän i samband med framträdandet på årets upplaga av Sweden Rock Festival.
Ett roligt tillskott på metalscenen, var min åsikt då. En synpunkt att hålla fast vid så här efter aftonens sånär nittio minuter långa föreställning. För visst är dessa sympatiska italienare underhållande. Det är gott humör, catchy melodier, korthuggna refränger och lyrik om en brutal dåtid att hötta med näven till. Samt en klädsel som doftar lajvarweekend i den lokala skogen lång väg.
Ja, och som sagt så har de ett hemligt vapen. Visserligen är powermetal grundstenen i deras musik, men såväl folk- som pirate metal kunde doftas under spelningens gång.
Fast något de kallar för dwarfmetal står för det unika i deras eget PR-maskineri. Men om du nu inte hört talas om denna nischade genre tidigare, så förtvivla inte. Du är garanterat långt ifrån ensam om detta.
Fast de med drag av ignorans som velat få exempel på denna genre kunde denna kväll med fördel låna ett öra eller två till sådant som, förstås, To Be a Dwarf och givetvis den i särklass största hiten Diggy Diggy Hole.
Samtidigt är det givet att det är texterna, inte musiken som ger anledning att etikettera med en dvärgstämpel. Men tilltaget att ge cred att skriva och sjunga om dessa småväxta är för all del trevligt ändå. För att inte tala om så nördigt att det är både coolt och kult på en och samma gång.
För övrigt var det pang på med givet upptempo direkt i form av i tur och ordning tungt riffiga Dance of the Axes, bokstavligen talat (fest)liga The Great Feast Underground och Army of Stone. Extra plus här för den klistriga keyboardslingan i sistnämnda. Samt icke minst för att refrängen i den samma gav associationer till Lili & Sussis Oh Mama.
Men det fanns för all del mer än så att slicka i sig för vänner av den här nischade genren. Som Together We Rise, en uppbygglig krigarsång som mycket väl hade kunnat platsa i Sabatons repertoar. Om det nu bara inte varit för fantasytemat. Eller varför inte frejdiga avslutningsnumret Rock and Stone, med sin korthuggna fotbollsrefräng. Här tas för övrigt dvärgarnas hårda villkor i underjorden på allvar Även om de nu orkar partaja på kvällarna ändå.
Eller varför inte den folkanstrukna Mine mine mine, Wind Rose svar på Disneys Hej hå vi till vår gruva gå. Men ändå inte. Här tas dvärgarnas hårda villkor i underjorden på allvar även om de nu orkar partaja på kvällarna ändå.
Vad mer? Jo, nyligen avlidne Ozzy Osbourne hyllades med en habil och välmenad cover på 80-talets hairmetaldänga Shot in the Dark. Habil som sagt, men sådant där är nog inte riktigt Wind Rose melodi. Inte på riktigt. Om nu sanningen ska fram.
Vilket den ju ska. Och på tal om det. Sanningen, alltså. Så finns det inte mycket att gnälla över vad gäller denna spelning. Wind Rose bekräftade det man fick sig till livs redan på ovannämnda gig på Sweden Rock. Nämligen att italienarna utgör ännu ett piggt tillskott i den uppstickargenre som stavas varierad power metal i den någorlunda nya våg av band som kommit fram de senaste femton, tjugo åren.
Avslutningsvis bör också aftonens supportakter schweizisktyska Angus McSix och tyska Orden Ogan ges en tummen upp. Båda bidrog med emfas till att detta evenemang förvandlades till en minifestival i den fantasyorienterande metalens tecken. Mitt på blanka hösten, icke desto mindre.
