Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tiden går, men (nord)amerikanska poppunkband består. I alla fall avsevärt längre och i betydligt framgångsrikare form än de i den brittiska pionjärvågen med start i mitten/slutet av sjuttiotalet.
Men så är också poppunken heller inte nödvändigtvis politiskt hardcore likt sina föregångare på de brittiska öarna. Visst, trotsa auktoriteter vill man även i detta punkland, men det personliga perspektivet med att vara-/stå upp för sig själv, ungdomlig angst och för all del också dito kärlekstrubbel står också på menyn.
Äldst tillika mest långlivade och nästan störst – bara Green Day har sålt fler skivor – av alla de band som tillhör denna poppunkiga era är förstås The Offspring, och fyrtioen år in i karriären är de alltjämt en akt att räkna med. Något de visade med självklar emfas och utan några större åthävor i lördags.
Av det garde som initialt utgjorde bandet är bara sångaren Dexter Holland och gitarristen Noodles, civilt Kevin Wasserman, kvar, men det här är två rutinerade rävar med endast ett mindre antal år kvar till svensk pensionsålder, som med överraskande energi, smått lekfull inspiration och tämligen osviklig professionalism fortsätter förvalta sitt arv.
Samtidigt som resterande trio på scen med endast 30-årige energiske trummisen Brandon Pertzborn i frontlinjen servar cheferna på bästa sätt, bör tilläggas.
Inte konstigt då att årets Supercharged-show är en både välregisserad och hyfsat välkomponerad show med ett band som alltjämt befinner sig på höjden av sin skaparförmåga. Sedan kan man kanske ha synpunkter på vissa saker. Som att det blev lite väl mycket covers.
Okej, jag köper hyllningen till Ozzy Osbourne i form av Crazy Train, modell popmetal. Den var motiverad. Inte minst med tanke på omständigheterna. Likaså var det rätt kul med en udda version av Griegs In the Hall of the Mountain King (Bergakungens sal). Men varför göra snuttar på några Black Sabbath-låtar, och varför tolka The Ramones I Wanna Be Sedated, Behöver världen verkligen ytterligare en version?
Tror inte det. Om man säger så. Särskilt som The Offspring har så många starka sånger själva. Som inledande Come Out and Play. Ett utmärkt öppningsnummer. Det var ju där allt började. Med hitsen från massiva genombrottsalbumet Smash.
Två ytterligare tidiga sånger följde i form av All I Want och I Want You Bad, och här fick man en känsla av att bandet inte ville att det mer råbarkade materialet från början fram till millennieskiftet skulle hamna i skymundan. men den tanken skulle aldrig slå mig. Alls. Det här kändes som en skön låt-trio, där det tidiga Epitaph-soundet illustrerades väl i väntan på det alldeles färska.
För strax därefter följde Looking Out for #1 från förra årets Supercharged, en stötig, lite knasig sak med en veritabel mördarrefräng som så här långt tycks sorgligt underskattad.
Men nu över till något helt annat. För på andra sidan spektrat hittade man – hör och häpna – balladen Gone Away med Holland bakom tangenterna på en flygel. Med en låt tillägnad en vän som lämnade det jordiska alltför tidigt.
Nu har sångaren i och för sig ingen röst direkt anpassad för sådant, men det skulle till någon med stenhjärta för att inte beröras av det här. Sedan höjdes tempot i och för sig till punknivå efter sisådär första versen, men man får nog säga att frontmannen i och med detta spår ändå lämnade sin bekvämlighetszon.
Fast det gjorde han självklart inte när en mindre bukett av de riktigt säkra essen plockades fram innan den ordinarie setlistan nådde sitt klimax. Om jag nämner att energiska versioner av i tur och ordning Why Don’t You Get a Job, Pretty Fly (for a White Guy) och The Kids Aren’t Alright avverkades i ett svep kan säkert var och en räkna ut att vi talar i termerna given publikfriarstatus med välförtjänt entusiastisk respons.
Med detta sagt måste också framhållas att The Offspring än till våra dagar gör vitala underhållande figurer. Samtidigt har de låtit insatserna bli större. Till skillnad då mot när bandet upplevdes live första gången 1999 på Valbyhallen i samma stad. Då bjöd kvartetten som jag minns det inte det på det minsta utanpåverk. Således blev det varken någon flott ljusshow, konfettiregn eller stora LED-skärmar. Men det blev det alltså i lördags, och hade det nu inte varit för några lite mer tungrodda låtar som aldrig lyfte, och en aning för mycket flams mellan Holland och Noodles mot slutet så hade det här troligen varit över förväntan.
Å andra sidan, att tangera förväntningarna är inte illa det heller. Det betyder bara att det finns plats att växa och utvecklas på, det är ju knappast det sämsta det heller. Och om något blev publiken på Royal Arena varse just detta denna afton.
