Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Jon Asp, Mattias Nohrborg
Medverkande: Tommy Berggren, Jan Troell, Kalle Boman, Pia Degermark, Evabritt Strandberg, Roy Andersson, Peter Schildt, Stellan Skarsgård, Stina Ekblad, Marika Lagercrantz, Jimmy Karlsson, Nina Widerberg, Martin Widerberg, Johan Widerberg, Matilda Jolin Widerberg, Ann Mari Marke, Ann-Christine Santesson, Michaela Jolin, Mårten Blomkvist, Torbjörn Flygt, Lars von Trier, Olivier Assayas, Mia Hansen-Løve, Ruben Östlund, Tarik Saleh, Lisa Langseth
Premiär: 2025-10-10
Betyg: 4
En tredje dokumentär om Bo Widerberg? Behövs det? Stefan Jarls Liv till varje pris från 1998 har jag inte sett, åtminstone inte vad jag minns. Sonen Martin Widerbergs Alla är äldre än jag från 2012 såg jag, den var inget vidare, det var mest navelskåderi. Nu har Jon Asp och Mattias Nohrborg gjort en heltäckande dokumentär om Widerbergs liv och karriär; en reguljär dokumentär som ganska utförligt redogör för det mesta i kronologisk ordning.
1996, ett år innan han dog, intervjuade jag Bo Widerberg. Det var i samband med öppnandet av Lilla Filmfestivalen i Båstad, så vi pratade antagligen mest om detta – jag minns faktiskt inte så mycket av samtalet, inte mer än att han sa att han trodde att Hasse och Tage skulle komma att omvärderas i framtiden – något som ännu inte hänt. Jag minns också att han klagade på att han hade ryggproblem, varpå Jan Troell, som satt intill, sa ”Då ska du gå till en kines i Köpenhamn!”. Sedan kom det fram en ung tjej och pratade med mig en lång stund, hon visste vem jag var, jag hade ingen aning om vem hon var. Senare fick jag veta att det var Bo Widerbergs sambo.
Jag har egentligen ingen större relation till Bo Widerberg. Jag har inte ens sett alla hans filmer. Jag tycker att Mannen på taket och Mannen från Mallorca är två av de bästa svenska filmer som gjorts, men resten av produktionen är jag inte lika entusiastisk över. Jag har aldrig intresserat mig för Widerbergs filmer, lika lite som jag intresserat mig för Ingmar Bergman – eller Roy Andersson för den delen; samtliga uppburna filmskapare. Det är kanske därför jag inte intresserar mig för dem – de är uppburna, stora namn som älskades på filmfestivaler. Jag är betydligt mer intresserad av Arne Mattsson och dennes fascinerande bisarra karriär; från stora, framgångsrika, flotta publikfilmer till märkliga B-filmer. Fast nu jobbade förstås Mattsson oftast med genrefilm, vilket tilltalar mig mer än drama. Mattsson är betytt mycket för mig.
Kanske är det också en åldersfråga. Widerberg tog stort intryck av “Den Nya Franska Vågen” i slutet av 50-talet och hans tidiga filmer påminner stilistiskt om dessa. Jag är förstås för ung för att ha upplevt dessa franska filmer när det begav sig, jag har sett en del först som vuxen, men jag har haft en del samtal om den Nya Vågen under det senaste året. Jag jämför dem med Tarantinos genombrott i början av 90-talet. Jag ser sällan om Tarantinos tidiga filmer, senast jag såg om Pulp Fiction tyckte jag inte att den höll, han blev bättre senare – men dessa filmer betydde extremt mycket för mig och många andra 60- och 70-talister när de kom, för oss som var där och då, precis som Godard och Truffaut gjorde för 30- och 40-talister. Men, jag har inget närmare förhållande till den Nya Vågen.
Sedan har vi en tredje orsak. Bo Widerberg hade inte mycket till övers för Ingmar Bergman. I ett gammalt klipp säger Widerberg något i stil med att Bergman inte skildrar hans Sverige, jag minns inte exakt hur han formulerade det. Men Widerberg skildrade inte mitt Sverige – lika lite som Bergman. Mina föräldrar må ha kommit från arbetarklassen, men de utbildade sig och jag växte upp i en ganska typisk, svensk medelklassmiljö. 70- och 80-talens medelklass skildrades sällan på film, det var nästan bara i komedier den värld jag kunde relatera till förekom, till exempel i Lasse Åbergs filmer. Jag har aldrig varit någon arbetarklassromantiker och klasskamp för mig har mest varit något som förekom på TV. När jag gick på mellanstadiet blev min klass indragen i demonstrationerna mot Öresundsvarvets nedläggning, men jag var bara tolv år och jag visste nog inte riktigt vad det hela handlade om.
En fruktansvärd massa människor intervjuas i denna nya dokumentär. Skådespelare, medarbetare, och en lång rad ex-fruar och ex-sambor. Förutom nygjorda intervjuer får vi lika många, eller fler, arkivfilmer. Filmen är full av klipp från gamla inspelningsreportage och TV-intervjuer, några av de senare är intressanta och konstiga, beroende på Widerbergs komplexa och oberäkneliga karaktär, han var ju en komplicerad person.
Widerbergs filmer betas av i tur och ordning. Mest intresserad blev jag av den mystiska Victoria – jag vet inte om jag faktiskt hört talas om denna tidigare, eller så har jag glömt bort det. Den gjorde fiasko när en arbetskopia visades i Cannes 1979 och Widerberg, enligt uppgift i dokumentären, satt och redigerade den medan den visades! Först 1987 fick en omklippt version biopremiär. Den finns visst även i en längre, tysk version, som inte klipptes av Widerberg själv. Jag noterar att Victoria ingår i Widerberg-boxen, som kom för tio år sedan, men den har jag inte.
Som dokumentär är I huvudet på Bo en bra film. Den är välgjord och underhållande; den blir aldrig tråkig och den känns aldrig för ytlig, även om mycket förstås skummas igenom. Textskyltarna i filmen är ibland lite slarviga och Thommy Berggrens namn är genomgående felstavat.*
Roligast i filmen är delen om Anita Ekbergs planerade medverkan i Widerbergs film Kärlek 65 från, just det, 1965. Ekberg anlände till Malmö, men kom inte överens med Widerberg, så hon åkte hem igen ett ett par dagar. Vi får höra ett samtal mellan henne och Widerberg i filmen, det är riktigt besynnerligt. I ett annat roligt inslag har Widerberg ett möte med några amerikanska representanter från Paramount, Widerberg ställer till det för sig genom att vara besvärlig.
Kanske är betyget nedan snällt, jag vet inte, men jag känner mig nöjd efter att ha sett I huvudet på Bo.
Nu väntar jag på en uttömmande dokumentär om Arne Mattsson! Vem kommer att göra den?
*Jag fick nu veta att han numera tydligen stavar sitt förnamn utan h.
