Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det här är alltså anledningen till att Nightwish inte turnerar med sitt senaste album Yesterwynde. Även ett sidoprojekt måste trots allt få pröva sina vingar, verkar Tuomas Holopainen ha tänkt, så här är vi nu. Ute ett varv i Europa på klubbnivå.
Vilket egentligen inte är alldeles förvånande. I egenskap av chefsdesigner för förstnämnda combo gör Holopainen i stort sett precis vad som faller honom in. Även om eventuella managers i hans närhet troligen har slitit sitt hår över missade monetära möjligheter för just moderbandet.
Men var är det man brukar säga; pengar är inte allt. Fast det betyder ändå en hel del. Å andra sidan, ett så kallat ”pet project” ska inte underskattas även om det som den här kvällen endast drog blygsamma sisådär tvåhundra själar.
Samtidigt gick det knappast att undgå att Holopainen tedde sig både nöjd och glad över att stå där bakom sin keyboard och bara njuta över att äntligen få se bandet i allmänhet och sjungande frun Johanna Kurkela i synnerhet spela huvudrollen i hans musikaliska liv.
Fast Auri är förstås något helt annat än Nightwish. Om jag säger så här: med det här bandet kan det mycket väl vara självklart att ha en sittande publik. En publik som nöjer sig med att mestadels sitta och klappa artigt, om än ljudligt. Som denna afton i en sober, soft belyst miljö på ett avsevärt mindre ställe än vad folket i Nightwish är vana vid.
I en intervju för ett antal år sedan har Holopainen beskrivit livet på turné med det där andra bandet som ett fältslag. Med Auri är det tvärtom. Pressen är försumbar jämförelsevis. Med den combon finns ingen stor show att oroa sig för och inget bombastiskt utanpåverk att tämja. Alls. Allt handlar bara om musiken, och utrustningen på scen kunde lätt bäras ut på ett rimligt kick när allt var över för kvällen.
Dessutom är det också så att det mindre formatet går igen i musiken. Den är tämligen skir, mysighetsfaktorn är stor och den organiska approachen fuskas aldrig bort. Vilket jag kan uppskatta. På något vis är det rätt spännande att se Holopainen, hans Nightwish-kollega, multiinstrumentalisten Troy Donockley och, förstås, Kurkela lämna det välbekanta spåret för att lägga nya musikaliska vägar.
På samma gång ska villigt erkännas att det inte var svårt att göra associationer till välbekanta akter som Kate Bush, Enya och Blackmore’s Night. Fast aldrig rakt av, naturligtvis även om beröringspunkterna fanns där. Och visst har inspiration kommit även från pampig filmmusik med episka kvaliteter.
Rullar som Highlander och Conan, tv-serien Vikings och diverse andra alster flimrade förbi framför ögonen då och då när bandet spelade, och då måste man väl konstatera att man lyckats med vad man föresatt sig.
Med detta sagt bör också nämnas att det inte heller var särskilt svårt att tänka sig vissa av Auris sånger förvandlas till Nightwish-material i tisdags. Som till exempel The Space Between och The Duty of Dust, två sånger som när de får upp tempot av allt att döma lätt hade kunnat elektrifieras till att bli tung, pampig symfonisk metal av deras sort.
Samtidigt finns det förstås en annan sida av trion – som för övrigt är utökad med ytterligare tre musiker live – och då lyser bandets folky naturromantiska ambitioner tydligare igenom. Sådant som Aphrodite Rising, The Long Walk och inte minst Skeleton Tree med tillhörande klistrig fiolslinga var utmärkta exempel på detta igår.
Skirare och bräckligare än i Kiss the Mountain blev det emellertid aldrig denna afton. Här var det för övrigt inte alldeles svårt att koppla till Enyas new age-doftande alster. Minus eventuella syntharrangemang, bör tilläggas. För Auri är på det hela taget ett organiskt företag, som kör unplugged-konceptet på heltid.
Med gott resultat, får man väl säga. Bandet gör vacker musik med naturromantisk ton av det softa slaget. Likt balsam för öronen stjäler musiken uppmärksamheten med stil och viss poetisk tyngd. Vid något tillfälle kom jag dock på mig själv med att tycka det hela tidvis lät lite jämntjockt. Vilket naturligtvis inte är någon rekommendation, men på det hela taget var detta gig ändå ingen som jag inte gärna hade varit utan, och det måste säkert betyda något.
