Klicka på bilden, för att se hela bilden
Herregud! Har redan ett kvarts sekel förflutit sedan de släppte debutverket The Sickening. Men oavsett vilket har det blivit dags för Disturbed att fira denna prestation. Med en ny turné som uppmärksammar albumet som gjorde bandet till ett av det största metalbanden som slagit igenom på den här sidan millennieskiftet. Tillsammans med folk som Breaking Benjamin, Godsmack, Papa Roach och andra combos i nu metal-, postgrunge vågen som sköljde över världen med början redan i slutet på 90-talet.
Nämnda album sålde hela fem gånger platina enbart på den amerikanska hemmaplanen, och utgjorde början på en karriär som aldrig avstannat eller ens slutat peka uppå. Även om skivförsäljningen tappat fart. Å andra sidan, säg det band som inte fick erfara samma sak under denna oroliga tid i musikbranschen, först med piratvågen i början på det nya årtusendet, och sedan med streamingtjänsternas intåg ett antal år längre fram.
Fast som sagt, allt började med The Sickness, och dess betydelse för bandet kan knappast överskattas. Således tillägnades den första timmen denna skapelse. I ordning, dessutom .Från första spåret, den smattrande Voices till det sista, Meaning of Life. Och tempot var högt. Ingen tid slösades bort på mellansnack. Först strax innan covern på Tears for Fears klassiker Shouttog David Draiman till orda, och yppade ”25 år med The Sickness. Det känns inte så länge”. Varpå stort jubel följde från de tolvtusen fansen i publiken.
Frågan är dock om inte upphetsningen blev än mer högljudd när sångaren, misstänkt lik Hannibal Lector rullades in på en säckakärra på väg mot elektriska stolen. Dead man walking? You bet. Sedan sprakade det och hade sig när den imaginära elen till synes grillade hans hjärna.
En allt annat än subtil avrundning på akt ett, skulle man kunna utbrista. Vilket säkert var meningen. Hela upplägget här doftade passande morbid hyllning till Alice Cooper lång väg, och det var på sitt sätt hur underhållande som helst.
Samtidigt är det en sak som är säker. The Sickness som helhet var och är på samma gång både tyngre och mörkare än materialet i den greatest hits-kavalkad som följde efter en kortare paus. Då det begav sig sattes kompromisslösheten och aggressiviteten mer i högsätet.
Missförstå mig inte nu. Jag säger inte att det Chicagobördiga bandet då och nu uppvisar helt väsensskilda sound. Sådant som Stupify och Down With the Sickness gav onekligen associationer till vad som komma skulle. Vilket alltså inte låg alltför långt fram i tiden. Redan på tredje verket Ten Thousand Fists hade bandet blivit både melodiösare och lättillgängligare än på debuten.
Trist må de mest fanatiska hardcorefansen tycka, men i min bok handlar det mest om naturlig utveckling, inte om sell out, som hatare på alla avenyer av livet gärna vill hänvisa till. För egen del kan jag tycka att uppdateringen och/eller nyanseringen av ljudbilden överlag har tjänat dem väl. Och fansen, bör tilläggas. Inte minst har basen breddats.
Således var det inte som man skulle kunna tro bara de vanliga metalfansen som löst biljett. Visst, heavy metalfans i jeansjackor med fastsydda bandlogos och en likartad t-shirt till det fanns det tretton på dussinet även på Royal Arena, men det fanns också en hel del välklädda medelålders par, en del pensionärer, välartade uppklädda kvinnor i tjugo- trettioårsåldern och uppåt som diggade Draiman och hans kumpaners tämligen hårda 00-tals-metal.
Inte så konstigt kanske. Hitkavalkaden man bjöds på efter halvtid bar respekt med sig. Eller vad sägs om inledande låttrion I Will Not Break, tidigare nämnda Ten Thousand Fists och Bad Man, om världens onda män överallt. Vi talar intensivt, in your face, lite klädsam groove och starka refränger som grädde på moset.
Sedan har vi det där med covers. Tolkningen av Land of Confusion bevarade anden i Genesis original, men i Disturbeds händer har det också blivit en metal-anthem som både berör och upprör och sätter fingret på samtidens krigshetsande och de maktgalna, i väsentlig del, männen i kulisserna.
Samtidigt demonstrerade David Draiman sitt engagemang för musiken som sammanhållande kraft och vårt behov av flykt från all bullshit i ett brandtal modell mini mot slutet strax efter The Sound of Silence. Inget nytt precis, men det tål att påminnas om, det behövs alltid någon i det där ut i ”The music community”, som gör det på regelbunden basis.
Och på tal om The Sound of Silence. Bandets cover på Simon & Garfunkels klassiker är en massiv hit. 1,1 miljard visningar på YouTube hittills, och räkneverket bara fortsätter ticka. Att tolka denna 60-talsdänga var uppenbarligen en snilleblixt, och att göra det på det storslagna vis de gjort kan inte betecknas som annat än excellent. På Royal Arena kombinerades det läckert mäktiga med det känsloprunkande vackra på ett sätt som fick hela Royal Arena att vibrera av vällust och tända mobilerna.
Tillställningen i övrigt då? Well, på sant metalvis bjöds på en hel del eldflammor och tomtebloss i det stora formatet. För övrigt – bortom utanpåverket – talar vi om en show som överlag var tempofylld och uppvisade ett fokuserat band som verkade angeläget att visa att de inte tappat motivationen att leverera godset så här ett kvarts sekel in i karriären.
Så ja, Disturbed visade i söndags att de alltjämt har en ansenlig framtid för sig. Dessutom, att spela heavy metal bortom 50-årsstrecket är som bekant ingen ålder att tala om.
