Klicka på bilden, för att se hela bilden
Milde himmel, tänker man när denna turné omfattar musik från sju decennier. Hur gammal är karln? Okej, han har inte stått på scen i 70 år men det är inte långt ifrån. Men här står ändå Ian Anderson på scen med sin flöjt och inte allt för sällan på ett ben. Precis som han gjort ända från början.
I kronologisk ordning började konserten med tre spår från första plattan som hette This Was. Den första i ordningen, Some Day the Sun Won´t Shine for You är en väldigt bluesig låt med ett sound väldigt långt från hur Jethro Tull skulle låta senare i karriären. Vidare med Beggars Farm och A Song For Jeffrey. Albumet kom 1968 och många låtar håller fortfarande bra.
Något som då inte håller är Ian Andersons sång. Den är numera så tunn att han knappt får fram melodin i sångerna. Så fort sången ska upp lite i tonläge så försvinner den nästan helt. Jag förstår inte riktigt varför han envisas med att dra hela sångdelen när han inte fixar det längre. För drygt tio år sen hade han en sångare som sjöng det mesta medan han fyllde i efter hand. Lite synd att han inte inser sin begränsning. Eller vilken nu anledning det är. Men det är som det är…
Thick as A Brick från 1972 som är en låt som sträcker sig över två lp-sidor blev av praktiska skäl denna kväll förkortad till drygt sju minuter. Studioplattan rekommenderas varmt och har man en tidig version av skivan så är omslaget en hel dagstidning med en massa knäppa och lustiga artiklar. Bara av den anledningen är den värd att ha.
Aqualung var albumet som betydde mycket för Jethro Tull och blev deras stora kommersiella genombrott. Kvällens version av Mother Goose från detta album var tämligen omarrangerad. Inte till det sämre, men ändå ganska annorlunda. Kvar i de lugna låtarna fortsatte det med titellåten Songs from the Wood från albumet med samma namn. Fortfarande med lera under stövlarna så fick vi höra Weathercock från albumet Heavy Horses.
Full fart på produktionen har det blivit de sista åren, och sedan 2022 har det släppts tre album med nyskriven musik. Läste någonstans att Ian Anderson har insett han börjar bli till åren (han fyllde 78 i augusti), och vill gärna få ut sig så mycket han kan medan han har hälsan i behåll. Från albumet Rökflöte blev det The Navigators, som fick lite extra lyft med en ganska cool video. Curious Ruminant är titellåten från den rykande färska plattan som kom i våras. Första delen av konserten avslutades med en cover av Bach. Bourrée in E Minor.
My God från tidigare nämnde Aqualung fick inleda del två av konserten. Snyggt spelat och känslosamt framfört. Ian Anderson är fortfarande grym på flöjt, och mellan tonerna så grymtar och flåsar han fram en massa ljud vilket ger en extra effekt. Den dystra videon förstärkte det mörka i låten. I titellåten till albumet The Zealot. I Gene blev det förstärkt sång vilket jag förmodar uppskattades även av resten av publiken.
The Donkey and The Drum föregicks av en presentation av bandet där det konstaterades att det var bara en stackare som inte kom från Bristol. Cool låt om inte annat med många solon från musikerna. Over Jerusalem var en snygg låt och flöjtsolona avlöste varandra. Tvära kast i musiken precis som progressiv rock skall vara. Därefter hamnade vi i Budapest, och låten var väl ok men det kändes som den aldrig tog slut med mängder av verser.
Vi började närma oss slutet och den obligatoriska Aqualung föregicks av något som hette Aquadiddley. Man kände igen grundtemat, men det var betydligt friare och det blev solon om vartannat. Lite kul faktiskt att köra teman på kända toner. Om inte blev det en logisk inledning till Aqualung, som jag nu har tjatat om ett antal gånger. Men till försvar är det ändå det som är Jethro Tulls signum. Inte oväntat blev det Locomotive Breath som fick avsluta denna kväll.
Men vågar man tycka något då? Absolut gör jag det och konstaterar att musiken är grymt bra medan sången är i det svajigaste laget. Om det nu gjordes reklam för sju decennier med Jethro Tull hade det varit kul att höra musik från betydligt fler plattor. Album som Warchild, Too Old to Rock’n’roll, Stormwatch och A Passion Play verkar Ian Anderson helt glömt bort. Positivt dock att ljudet var bra och dessutom på lagom volym.
