Klicka på bilden, för att se hela bilden
Senast Jason Mraz besökte Köpenhamn var i februari 2019. Då på ett utsålt KB Hallen. Nu sisådär sex och ett halv år senare är han tillbaka för att åter sprida sin feelgood pop till en tämligen ansenliga skara fans. Ensam med akustisk gitarr i DR Koncerthusets lika fina som stilrent nordiska konsertsal.
Med tanke på detta är det inte konstigt att det såg en aning öde ut på den jämförelsevis enorma scenen trots en sober snygg belysning. På samma sätt vore det också lätt att hävda att denna Europavända är något av en lågbudgetvariant. Detta förstärktes dessutom av att ett nytt album i bagaget lyser med sin frånvaro.
Och det är klart att i grund och botten är det givet att helheten skriker mellanturné lång väg. För egen del är jag den förste att hävda att akustiska ensam-konserter sällan eller aldrig kan leva upp till samma höjder som som fullband-diton eller vanliga elektrifierade konserter. Det blir lätt lite enahanda och smått nyanslöst i länge, helt enkelt.
Men med detta sagt, det som bjöds var likväl en trevlig tillställning med sångarens mest uppskattade låtar i fokus. Vilket nummer som genererade mest och högljudd respons behöver väl knappast nämnas, men det finns som bekant en hel del annat gods på repertoaren av samma dignitet. Som tidiga karriäresset Plane, sött livsbejakande Life Is Wonderful och den lågmälda I Won’t Give Up.
Och låt oss för all del heller inte glömma Have It All, en minst lika catchy sak som – ja ni vet. Och tillika en pur glädjekick med känsla av sommarhit. Lika positivt glatt låt det i en annan favorit, Look for the Good. I original en rätt oemotståndlig skapelse om att se det goda hos oss alla, modell reggae light. Så var inte fallet denna kväll. Reggaetouchen lämnades förstås därhän till förmån för det där avskalat poppiga istället.
Sedan mot slutet kom så I’m Yours. Att hävda att det är Mraz största låt vore ett understatement. På sin tid var det här en världshit som bland annat sålde tretton gånger platina på den amerikanska hemmaplanen, fem gånger platina i Storbritannien och tre gånger dito i Australien. Lägg därtill att videon i skrivande stund närmar sig miljarden med 887 miljoner visningar så förstår ni omfattningen av succén.
Ja, ni förstår grejen, och i min bok förtjänar sångaren verkligen framgången, men det är kanske lite synd att resten av katalogen kommit i skymundan på grund av detta.
Fast hur som helst låten ifråga är utan tvekan en popklassiker av rang. En välförtjänt sådan, får man väl säga, och upphovsmannen gjorde skapelsen full rättvisa denna afton. Ett diskret, men tydligt knäppande intro mynnade så småningom ut i ett högre tempo med ett allsångsklimax innan det vankades freestyling á la dobido-sång av olika varianter. Ett på det hela rätt kul och skojfriskt tilltag som omväxling till allt det ordinarie.
Slutet gott, allting gott med andra ord, och här måste betonas att Mraz är ovanligt duktig på att nyttja det avskalade formatet till sin fördel. Inte nog med att han har förmåga till att variera sig. Han har sinne för det här med fånga upp publikens förväntningar på ett lättsamt, opretentiöst sätt utan tillstymmelse till det som brukar benämnas krystat.
Det råder liksom ingen större tvekan om att han är sig själv rakt igenom, What you see is what you got, helt enkelt, och det är något jag finner lätt att uppskatta. Att Mraz sedan ger intryck av att vara en trevlig prick av det älskvärda, sympatiska och jordnära slaget skadar förstås inte heller. Det vilar en aura av peace, love and understanding över honom, och inte utan anledning. Sångaren är en aktivist och filantrop som stöttar både handfast och ekonomiskt det mesta från diverse ändamål från miljö och mänskliga rättigheter till jämlikhet och HBQT-sfären
Sedan är det visst så att denna turné som initialt nämndes är något av ett mellanspel i den Virginiabördige sångaren liv live. Men ändå, hade jag tillhört de betalandes skara hade det ändå känts som valutan för pengarna betalats ut. Vilket väl får sägas ett betyg ganska långt bortom det som brukar stavas medel.
