Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Lisa Langseth
Skådespelare: Nils Wetterholm, Alva Bratt, Pernilla August, Matias Varela, Evelyn Mok, Julia Franzén
Premiär: 2025-09-19
Betyg: 2
Från Lisa Langset, regissören av Till det som är vackertoch Hotell – båda med Alicia Vikander – samt Netflix-serien Kärlek och anarki kommer The Dance Club, och i grund och botten handlar det om hur girigheten i det som i vitt begrepp kallas välfärdssektorn skadar de mest utsatta. Fast det handlar nog trots allt mest om att protestera och få någon slags egen röst genom att agera dansande flashmobs modell partycrasher.
Vi befinner oss på Care, ett vårdföretag av typen ”in it for the money”, som frodas mest och bäst om de kan ställa diagnoser så snabbt som möjligt. För i avtalet med kommunen står det att ju fler som klaras av desto mer deg blir det åt företaget, något inte minst dess krassa chef Charlotte i Pernilla Augusts sammanbitna skepnad är anhängare av.
Men så har vi ju då också psykologistudenten Johannes. Han tror mer på terapi, prata än på att skriva ut nya tabletter att knapra på. Så vad gör denne timide yngling då.? Jo, han hänger på tidigare patienten Rakel på ovanämnda dansanta proteströrelse. Det gör även deppiga influensern Rose, lika introverta som räddhågsna Emily och en ständigt uppskruvad mäklare som vill ha hjälp med att söka inåt i sig själv.
Mitt i allt detta sprider sig romantiska vibbar mellan Johannes och Rakel. Och som om inte detta vore måste Johannes se till att skydda hemlighet bara är en praktikant som tagit sig friheter med sanningen.
Så vad ska man säga om detta då? Tja, till att börja med kanske att The Dance Club är en välmenande film som här och var har sin charm. Vilket på intet sätt är det sämsta. Här finns dessutom inslag som lockar till en del fniss. Inte minst är Matias Varela tveklös minnesvärd i sin roll som speedad mäklare med inre oro.
På det allvarliga planet har filmen dessutom ett budskap, men det är knappast fel att påstå att publiken matas med detsamma på ett lite grovhugget och inte särskilt subtilt sätt. Tidvis funkar dock helheten, men det går knappast att komma ifrån att The Dance Club är en tämligen ojämn skapelse. Om än med tydligt sympatiska drag och sympati för sina utsatta och kantstötta individer.
