Klicka på bilden, för att se hela bilden
I samband med att huvudpersonen själv stegade in på scenen spelades Louis Armstrongs fina klassiska gamla evergreen What A Wonderful World på ljudbandet, och mer sentimentalt än så blev det förstås inte denna afton. För Ricky Gervais blir på det hela taget aldrig sentimental.
Möjligen kan han bli insiktsfull, betänksam och logisk. Eller definitivt krass, ironisk, provocerande eller rent av lite tramsig då och då. Men sentimental? Knappast. Sedan beror förstås det där med tramset i hög utsträckning på ämnesvalet. Som när komikern mot slutet gör en monolog om hålet vi alla har där bak. Det fungerar och arbetar hela tiden 24/7 utan rast och ro var kontentan av utläggningen. Han värderade till och med det högre än hjärnan. Eller det gjorde han nog inte. Det bara kändes så just då.
– Som ni märker börjar kvalitetsmaterialet ta slut nu, sade Gervais fnissande som för att ursäkta sig.
Om han nu gjorde det. Fast oavsett garvade folk i den sedan länge utsålda arenan gott ändå.
Fast för övrigt höll sig mannen faktiskt sig för mer än att tramsa till det kring arslet. Förutom när han skojade till det om vilken eventuell superkraft han hade velat ha i egenskap av superhjälte. Vilken då?, undrar ni kanske. Jo förmågan att få the bad guys att bli bajsnödiga på kommando.
Lite väl tramsigt? Kanske det. Likaså var väl monologen om Elton Johns tid som ägare av fotbollslaget Watford mer än en aning daterad. Den handlade om fans av laget ifråga som gjorde en uppenbart ”skojig” nytolkning av en gammal folksång. Eller vad det nu var.
Med tanke på skämt som dessa är det kanske svårt att tro att Gervais har en examen i filosofi från London University College, men det enda goda behöver väl inte utesluta det andra. Och han skyr som bekant inte de svåra ämnena. Som yttrandefrihet, woke, religion eller politik. Eller vår dödlighet. Mortality är dessutom titeln på denna show.
Vad sedan gäller det här med yttrandefrihet var det dessutom ingen högoddsare att Gervais åter skulle göra en poäng av sin rättighet att utöva en humor som av vissa kan uppfattas som både kränkande och upprörande. Det kommer alltid att finnas folk som reagerar negativt på skämt, är hans ständiga respons på sådana reaktioner. Vilket inte är svårt att köpa. Samtidigt är det länge sedan Gervais var i närheten av att vara en underdog, vilket i min bok gör det svårare för meningsmotståndare att rubba honom.
Å andra sidan är jag tacksam över att han nyttjar sin position och försvarar både sin och allas vår rätt mot cancelleringskulturen. Särskilt som representanter för denna hittas både hos vänstern och högern i dessa dagar. I USA är råder det dessutom ingen tvekan om vem som har starkast muskler att nyttja sin makt att censurera. I Trumps MAGA-USA verkar nazisternas bokbål inte vara så långt borta som man kan tro. De till och med vill censurera en barnbok av skådespelerskan Julianne Moore om en rödhårig flicka som lär sig se sina fräknar som något positivt. Jag menar, kom igen.
För att nu återgå till Gervais stand up-rutin bör frågan som alltid i den här genren ställas med viss hänsyn till det som är pudelns kärna: men är hans material kul då, allt det där som klampar in på kontroversiellt territorium och programenligt gör vissa förbannade?
Svaret är helt klart ja. I alla fall för det mesta. Det är den edgy tonen och i grund och botten modet att ta upp ämnen på ett kontroversiellt sätt som gör det roligt. I min bok är edgy rent allmänt skrattframkallande om poängen finns där från början. Dessutom är timingen i leveransen alltjämt tämligen osviklig.
Sedan vore det förvisso inte alldeles svårt att misstänka att Gervais i många fall medvetet räknar ut att den (över)känslige alternativt (lätt)provocerade ska reagera. Det behöver man liksom inte vara konspiratorisk för att fundera över.
Som när han tar upp den CP-skadade komikern Rosie Jones, som i sin kontroversiella dokumentär Am I a Rxtard använt R-ordet – läs retard -, men Gervais argumenterar för att den inte har med just hennes tillstånd att göra, så den borde heta Am I a Spastic istället. ”Men det är ändå ungefär samma sak, så det spelar väl ingen roll vad den heter haha”.
Som när han tar upp situationen för kvinnorna i Pakistan och målar upp en bild av en 12-årig flicka och den creepy grannen som knackar på strax efter och uttrycker för mamman att han vill komma in och våldta flicka för att hon precis fått sin första mens. Detta är förstås så motbjudande att det inte går att föreställa sig, men sättet Gervais berättar det på fick en att associera till en av Monty Pythons sjukare sketcher. Så det blev förstås riktigt kul. Även om skrattet förvisso fastnade något i halsen.
Sedan är det förstås givet att Gervais på detta grovkorniga vis vill kritisera de värsta avarterna och dito skruvade tolkningarna av islam, men det slutar inte där. Gervais tar sedan och drar berättelsen vidare genom att beskriva folk som flyr från Pakistan och sedan när de väl etablerat sig där vill demonstrera mot hur kasst Storbritannien är. Med sin mest vassa tunga som hjälp, förstås. Och ett förlösande flin som avslutning. Provocerande? Det är möjligt, men mannen har en poäng här.
Vad mer? Ja, det förstås givet att folket i den utsålda arenan suktade efter skvaller från de totalt fem Golden Globes, som Gervais varit värd för, och det är klart att han ställde upp. För det första betonade han att han aldrig fått något skämt struket, Däremot blev det en diskussion med ett gäng advokater den senaste gången om ett typiskt brittiskt ord för det kvinnliga könsorganet…Som var lite lustig . Men inte mer.
Sedan erkände komikern faktiskt att det faktiskt varit ett skämt som han själv drog tillbaka. Det var något med allas vår Aquaman, Jason Momoa och någon ordvits som gick under bältet. Denna kväll fick vi dock höra det, och så här efteråt får jag nog säga att han gjorde rätt som själv strök det.
Så vad blir då domen? Well, Gervais är alltjämt underhållande, vass, hämningslös och utan skam, men med detta sak måste jag säga att förra showen Armageddon för två år sedan var starkare, jämnare och faktiskt också fräschare. Missförstå mig inte nu. Valutan för pengarna levererades nu också, men den där riktiga knocken saknades den här gången.
