Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Simon Curtis
Skådespelare: Michelle Dockery, Hugh Bonneville, Elizabeth McGovern, Jim Carter, Paul Giamatti,
Premiär: 2025-09-12
Betyg: 4
Efter 52 avsnitt och två filmer är det dags att ta farväl av familjen Crawley(Adliga titeln är Grantham). Men Downton Abbey: The Grand Finale är långt ifrån ett gäspande kostymdrama, det är ett värdigt, underhållande och stundtals överraskande avslut på en epok.
Handlingen tar oss till 1930-talets England, en tid då den stora depressionen kastade sin skugga över världen. För aristokratin innebar det höjda skatter, minskade inkomster och en allt tydligare förlust av privilegier. De stora palatsen såldes, ett efter ett, och även på Downton märks det att traditioner inte längre kan bäras upp enbart av namn och börd.
En av de detaljer som gör filmen så njutbar är språket och tidsmarkörerna. När Lady Mary använder ordet weekend, ett uttryck som då uppfattades som modernt och nästan vulgärt, blir det en påminnelse om hur snabbt samhället förändrades. Överklassen föredrog i stället att tala om “a Saturday-to-Monday at the estate”. Att Mary väljer det nya uttrycket visar både på hennes roll som brobyggare mellan gammalt och nytt och på hur språket i sig kunde skapa social friktion.
Filmen visar också med obarmhärtig skärpa vilka tabun som rådde: en kvinna som skiljer sig blev i princip utfryst ur societeten. I vissa kretsar ansågs det knappast finnas något värre, möjligen att vara prostituerad.
Humorn, vad annars, finns också där som alltid. En oförglömlig scen är när Lord Grantham för första gången besöker en hyreslägenhet i London, givetvis på ett eminent läge nära Buckingham Palace. Hans förundrade kommentar – ”Är det fler människor som bor här? Men man går väl och lägger sig på övervåningen?” fångar både klassklyftorna och den oefterhärmliga brittiska ironin.
Filmen påminner oss dessutom om att pengar, trots att de är grunden för alla dessa praktfulla egendomar, är något man aldrig talar om, särskilt inte vid middagsbordet. Den dubbelmoralen, att förakta det man samtidigt är helt beroende av, gör berättelsen både dråplig och tidlös.
Paul Giamatti ansluter sig till rollistan som Lady Granthams, bror Harold Levinson och briljerar i sin roll. Hela ensemblen visar ännu en gång varför Downton Abbey blivit en modern klassiker. Regissören Simon Curtis förvaltar arvet väl med ett manus som inte bara knyter ihop trådar, utan också skildrar den verkliga historien: att även aristokratin måste anpassa sig eller försvinna.
Downton Abbey: The Grand Finale är ett påkostat och känslomässigt avslut som blandar nostalgi, humor och realism. Ett stycke brittisk kulturhistoria som gör det förgångna både gripande och relevant och som en gång för alla bevisar att kostymdrama kan vara allt annat än tråkigt.
