Klicka på bilden, för att se hela bilden
Så har det blivit dags för W.E.T.: s femma. Eller, rättare sagt var det ett tag sedan. Apex släpptes redan den 28 mars. Men bättre sent än aldrig. För den här recensionen alltså.
Huruvida ni, kära läsare sedan tycker den varit värd att vänta på är en annan sak. För albumet som sådan har utan tvekan varit det. Fyra år har förflutit sedan föregångaren Retransmission släpptes, och min första tanke är att det som bjuds är precis lika starkt som man kan förvänta sig.
Singeln This House is on Fire utgör till exempel ännu ett exempel på ett utropstecken värt namnet. Tala om catchy så in i helvete, och duettsången mellan amerikanske vokalisten Jeff Scott Soto och Eclipse-sångaren Erik Mårtensson sitter förstås som en smäck med ordentligt tycke. Garnera sedan med ett fett gitarrsolo halvvägs signerat Mårtenssons kollega från Eclipse, Magnus Henriksson, så är saken biff à la klistrigt poppig AOR, Melodic rock, melodisk hårdrock eller vad ni nu väljer beteckna det hela som.
Finns mer av samma vara?, undrar vän av ordning kanske då. Jo, absolut. Börja med att plocka fram inledande Believer, ett spår där nämnde Magnus Henriksson får tillfälle att skina med lika ett lika kort som fräckt inpass, modell shredding innan det hela mynnar ut i albumets troligen mest ösiga sak.
Vilket väl i ärlighetens namn inte säger så jättemycket, men ändå. Fast det är precis så det ska vara. Vi befinner oss trots allt i ett slags land där AOR möter hårdrock light hur man nu än vänder och vrider på saken.
Därför går det också att se ett spår som Breaking Up på samma sätt. Tänker faktiskt lite på Steve Lukather solo när jag hör det här spåret. Det gör jag däremot inte när Day by Day snurrar I spelaren. Faktum är att det här är en sång som doftar så mycket Eclipse att det omöjligen går att missta sig. Man skulle kunna uttrycka det som att här kommer Erik Mårtenssons sensibilitet när det gäller att skriva slagkraftiga melodier till sin fulla rätt.
Sedan måste ett band som W.E.T. förstås också ha några powerballader att plocka fram när det blir dags att dra ner tempot. Först ut i detta avseende: Love Conquers All.. Nej, inte en cover på den där fina Deep Purple-balladen Joe Lynn Turner sjöng en gång anno dazumal på 80-talet, utan en något snabbare sak som definitivt borde bli en hit om det nu fanns någon rättvisa här i världen
Nästa ballad till räkning går under namnet Pleasure & Pain, och det är lite lustigt. För under några ögonblick initialt går associationerna till Gary Moore och hans Empty Rooms, och det är förstås en tanke så god som någon. Sedan går det inte att komma ifrån att Sotos röst för någon minut ligger i precis rätt tonläge här för att man nästan – men bara nästan – ska bli lurad att tro att detta handlar om ett bortglömd Gary Moore-spår.
Fast hur som helst, se det här som en rekommendation. En rekommendation att ge hela detta verk en chans. För Apex utgör ännu ett synnerligen gediget hantverk. W.E.T. har gjort det igen, helt enkelt. Så ska slipstenen dras när en supergrupp jobbar ihop. Sedan må denna slitna benämning mest handla om meriterad förmåga, snarare än kommersiell framgång, men ni förstår säkert min poäng.
