Klicka på bilden, för att se hela bilden
Ja, då blev det slutligen dags för Bob Hund att ta farväl på de stora scenerna. På Zinkensdamm som varit utsålt sedan länge samlades fansen för att ta farväl av sina hundar. 18.000 betalande var ju även för Bob Hund en stor publik även om spelningarna på Malmöfestivalen har dragit ännu mer folk.
Fast då får man ha i beaktning att det är gratis och många har ingen aning om vad som försiggår på scen. Men så var det inte denna kväll då publiken garanterat hade full koll på vad som var på gång.
Sportigt upplägg som inte gick hem
(O)passande var upplägget för kvällens föreställning sportbetonat och i var sin videoskärm pratade skådespelarna Helena Lindegren respektive Johannes Bah Kunke och agerade sportkommentatorer. Det diskuterades laguppställningar, dagsform, ifall någon skulle vara utbytt mm. Idén var kanske bra och rolig på planeringsstadiet men så här i verkligheten blev det efter en stund ganska fånigt och inte ens roligt. Deras kommentarer och prepp-snack blev emellanåt pinsamt. Även om Bob Hund är ett roligt band är deras framträdanden oerhört seriösa. Nu blev det nästan som de förlöjligade bandet med allt nonsenssnack. De kunde visat videos och gamla liveklipp istället. Hade gett mycket mer.
Powerpoint i storformat
Däremot var det betydligt roligare och trevligare när Art Director, Martin Kann som gjort alla deras skivomslag, gjorde en snygg presentation och berättade om hur ett antal omslag kommit till. Det började att datorn slocknade och scentekniker fick fixa slita med att fixa till bild och ljud. Ställer då frågan om det var planerat? Det har ju hänt mer än en gång att tekniken strulade när man ska lyssna/titta på ett powerpointmöte. De fick självklart i gång allt och det blev anekdoter om hur bandet tyckte, eller ibland inte tyckte om de omslag och illustrationer som presenterades när nya plattor skulle släppas.
Konsertdax
Att bandet var taggade var ju förväntat och det blev ett jubel när de klev ut i enhetlig röd klädsel. Om inte annat gav det ett uppklätt intryck. De öppnade som de gjort under denna sista turné med Rök i dina ögon som är bland de nyaste (sista) låtar de släppt under detta år. Popkollokören som följt bandet denna turné förstärkte och lyfte sången rejält. Som alltid hoppas man att de ska slänga in lite udda låtar en så här sista gång men setlistan var tämligen ordinär. Düsseldorf, Tinnitus i hjärtat och
Hjärtskärande rätt var ju ändå en bra inledning. Om inte annat var ljud och ljus långt över vad det brukar vara. Dessutom var det videos och bilder på den stora skärmen bakom scenen medan videoskärmarna på bägge sidorna var live. Riktigt proffsigt.
Mellansnacket
Vår frontman Tomas Öberg håller som vanligt låda, och har alltid mycket att säga. Dock vill jag nog påstå att den här sista gången var det lite mer eftertänksamt. Det gick väl sakta upp för honom att det här var sista kvällen. Det är ju en sak att besluta att man inte ska spela mer men jag tror det är något helt annat när man väl står där framför 18 000 fans. Samt då drygt 5000 som köpt streamingtjänsten och kunde kolla konserten framför tvn.
På frågan om hur många sett Bob Hund för sista gången skrek hela publiken unisont. Lite oklart vad han egentligen ville ha svar på men han kommenterade inte gensvaret. Och vad skulle han säga? Det är ju ändå bandets beslut och inte publikens.
Musik för folk
Folkmusik för folk som inte kan bete sig för folk är ju perfekt för att få publiken sjunga med och Popkollokören är åter på plats och klämmer i så mycket de kan. Nu har du gått för långt föregicks av hur textidén kom till. Om vi nu ska tro på vad som sades. Men i deras värld kan säkert allt hända. Pere Ubu´s The Final Solution har på svenska blivit Ett fall och en lösning som är skönt stökig. Men lyssna gärna på originalet.
Är Bob Hund ett synthband?
Fyra syntar är fler än 1 gitarr. Detta enligt keyboardisten Jonas Jonasson. Lagom förvirrad diskussion om hur vida Bob Hund är ett syntband. Det slutade dock med att Tomas Öberg lade ner sin röst och bandet började spela Upp, upp, upp, ner. En lugn och fin låt och det blev lika lugnt ute i publikhavet.
Usla texter
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag. Denna textrad var den första texten som bandet tyckte var bra då Tomas Öbergs alla texter i början refuserades. Han fick uppmaningen att sluta läsa serietidningar och i stället läsa riktig litteratur. Och bevisligen hjälpte detta då texterna är både roliga, underliga och eftertänksamma. Och nu blev det paus…
Paus och halvlek
Då blev det som sagt halvlek, och våra sportreportrar dök åter upp och de blev varken roligare eller bättre nu. Det var en väldigt krystad intervju men en av bandets roddare och gitarristen Johnny Essing blev intervjuad på närmast pinsam nivå. Jag kommer inte ihåg hur lång pausen var innan bandet skulle på igen men det kändes som flera timmar.
Det var säkert fler saker som ”sportkommentatorerna” svamlade om men det har jag redan förträngt. Har läst flera recensioner som delar min åsikt. Så helt fel kan jag inte ha. Lyckligtvis kom Bob Hund tillbaka och levererade del två av konserten. Det tackar vi för.
Tillbaks på scen
Från 1994 är Mer än så kan ingen bli är lagom udda och avig för att spelas för folk som aldrig hört bandet tidigare. Om inte annat är texten Kan kalla mig för idiot, det har jag inget emot lagom provocerande. Sen blev det som vanligt ett smärre upplopp när Nu är det revolution på gång drog i gång.
Bob Hundfansen har blivit uppmanade att komma med förslag till vad bandet ska göra härnäst och ett av förslagen var att starta ett Bob Hundparti där det enda målet var att se till att politikerna blev smartare. Inte dumt alls… Ett annat förslag var att ha en Bob Hundkår som kunde rycka ut när någon fick Bob Hundabstinens. Och då komma dit och spela. Låter inte helt fel det förslaget heller. Hoppas de nappar på något av alla förslag.
Gästartist
Det hade ju ryktats om att gästartister skulle dyka upp denna sista kväll men dessvärre blev det inte så mycket av det. Dock dök gitarristen Henrik Svensson upp och hjälpte till under Allt på ett kort. Han var senast med på spelningen i Helsingborg då Johnny Essing hade problem med att örat ramlat av. Ja, den informationen fick vi då. Nåväl, örat satt där det skulle och Henrik gjorde ett lysande jobb.
Ett återkommande uttalande från vår frontman är att samhället har blivit mer och mer som en Bob Hundlåt och att det inte är deras fel. Tvärtom var de ganska oroliga över utvecklingen. Med Popkollo på plats igen fick vi passande nog höra Festen är över och hela publiken sjöng med.
Säkra kort
Blommor på brinnande fartyg, Tralala lilla molntuss och Haruingetmankandansa kom som ett brev på posten och framfördes om än mer perfekt än tidigare. Den lilla planeten är en lysande cover av Plastic Bertrand. Undrar vad han gör nuförtiden? Och jag är helt säkert att Tomas Öberg hade gråten i halsen när han tackade Popkollokören efter Blommor.
Slutet är nära
Med bara några låtar kvar började nog både bandet och publiken bli lite tagna av att det oundvikliga var nära men innan dess var det en väldigt lång version av Jag rear ut min själ, och innan dess fick vi höra Sista beställningen. En tämligen passande titel om inte annat. Med ännu mer gråt i halsen tackade Tomas Öbergs och lämnade över stafettpinnen efter 33 år. Allt emedan han tog ett sista tillfälle och misshandlade trafikkonen tills den blev kaffeved. Det blev även ett sista tillfälle att kliva ut i publiken.
Begravningsstämning med blåsorkester
Instrumenten hade de hängt av sig och stod nu uppradade på scen. Inte ett öga var torrt och bandet bugade och tackade emedan Den ensamma sjömannens födelsedag framfördes av en blåsorkester. Allt emedan Tomas Öberg gick runt och sopade scenen. Lite symboliskt kanske, men kanske även ett sätt att slippa stå rakt upp och ner när tårarna flödade. Ett fint och värdigt avslut denna kväll. En gång till, ropade publiken, men då hade bandet redan försvunnit ut från scenen.
Håller de vad de lovar kommer ska de aldrig komma tillbaka och spela kravallstaketskonserter. Vad de nu menar med det.
Och vad tyckte jag då?
Det kan inte undgått någon att jag gillar Bob Hund, och hade gärna sett bandet några hundra gånger till, men så blev det inte. Bandet har tidigare vänt in och ut på sig själv och återuppfunnit sig men hur de denna gång ska lösa det låter jag vara osagt.
Rent konsertmässigt var allting på topp. De gör sig självklart bäst på mindre arenor men det här visar att de även hanterar de större spelningarna. Även om avståndet till publiken blir långt. Men inte längre ändå än att vår frontman kan klättra över staketen och försvinna ut i publikhavet.
Hade jag fått önska skulle det varit ett gäng obskyra och sällan spelade låtar. Mest för att de kan och har ett antal av dessa. Har sett ett antal konserter denna sista turné och bara att konstatera att de har blivit lite bekväma med setlisten. Fast jag är dock mer än nöjd med att få vara med och uppleva denna magiska kväll.
Tack Bob Hund!
