Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Martina Haag
Skådespelare: Alexandra Rapaport, Ella Hammarsten Liedberg, Shanti Roney, Thea Gotensjö, Adrian Macéus
Premiär: 2025-09-29
Betyg: 4
Martina Haag tar steget in i registolen med Det är något som inte stämmer och gör en personlig filmatisering av sina egna bästsäljande böcker Det är något som inte stämmer (2015) och Livet går så fort. Och så långsamt (2017). Resultatet är en film som på samma gång är smärtsam, nostalgisk och hoppfull, ett porträtt av hur livet kan falla samman, men också byggas upp igen.
I centrum står Petra (Alexandra Rapaport), vars till synes perfekta liv rasar när maken (Shanti Roney) är otrogen. Skilsmässans ångest skildras utan filter, som ett helvete där vardagliga rutiner plötsligt blir omöjliga att utföra och där varje blick, varje telefonsamtal, blir laddat med sorg och vrede. Rapaport fångar detta med en sällsynt närvaro, och samspelet med Roney är lika trovärdigt som samstämmigt.
Parallellt följer vi unga Petra (Ella Hammarsten Liedberg) under uppväxten på 80-talets Lidingö. Här är filmen som starkast när den skildrar klasskillnaderna mellan hyreshusen och villorna på andra sidan gatan. De små detaljerna gör tillbakablickarna än mer intressant, den ständiga lukten av grytor i trapphuset, cyklar med plastpärlor på ekrarna, videobandspelare som bara de ”rätt” familjerna hade, och pryo i små butiker där vuxenvärlden inte alltid var trygg.
En biroll som etsat sig fast är Henrik Norlén som snuskgubben Bosse, grönsakshandlaren som låter sin makt över unga pryoelever slå över i rena övergrepp. En påminnelse om att #metoo inte kom ur tomma intet, dessa vuxna sk ”förebilder” har alltid funnits, även i idylliska villaförorter på 80-talet.
Det här är ingen traditionell svensk film som slätar över smärtan med ironiska skämt och putslustigheter. Haag låter mörkret ta plats. Samtidigt smyger det sig in ett stråk av hopp för tiden läker faktiskt sår, även om den gör det långsamt och med ärr som aldrig riktigt försvinner.
Är det nyskapande? Nej, kanske inte. Men det är drabbande och realistiskt. Det är en film som vågar vara personlig utan att bli privat, och som visar att berättelser om kärlekens svek och barndomens sår fortfarande kan skildras med äkta nyanser.
