Klicka på bilden, för att se hela bilden
En legendariska latinrockgitarrist och tillika Woodstock-veterandrog sjutusen fans denna fina sommarkväll, och förväntningarna låg som ett tjockt täcke i luften.
Publiken, som primärt var 45+ hade samlats för att uppleva Carlos Santana live – mannen med det karaktäristiska gitarrljudet. Något man antingen dyrkar som en kär vän eller tycker är lite för nichat för den breda smaken.
Carlos Santana inledde som bekant sin musikaliska resa i San Fransisco i början på 60-talet, där hans unika blandning av rock, latinorytmer och blues blev hans varumärke.
Santana var också ett av de första banden, som förmådde att smälta ihop latinamerikansk musik med psykedelisk rock. Något som knockade publiken på Woodstock 1969, och sedan i slutänden gjorde honom till en legend runt om i världen.
Redan från första ackordet drog det åtta man starka bandet igång och visade att de inte kommit för att ligga lågt. Två trummisar dundrade på och klämde fram starka rytmer, visselpipor flög genom luften och på LED-skärmarna syntes dansande barn. Samtidigt levererade Santana själv sitt signatursound. Ett sound som alltjämt har sina rötter i Woodstock, men som nuförtiden har adderat några nya lager av toner.
På det vokala planet kunde föga förvånande en rad olika sånger höras, och var och en bidrog med sin egen stil och energi i Santanauniversumet. Detta gav showen extra variation och höll publiken på tårna. Eller i alla fall sätena – tills sångaren längst fram ropade ”Stand up!, Stand up!, Jump! Jump!, Jump!
En rolig och smått beryktad anekdot avtäcktes för övrigt som bonus mitt i alltihopa. Totos gitarrist Steve Lukather hyrdes en gång i tiden av Santana, och hans ljudtekniker såg till att dra på så till den grad att Lukather fick tinnitus. En musikalisk souverning, menar Santana själv, som hävdar att musik inte bara ska höras, utan även krypa under huden.
Och på tal om just det sistnämnda. Mitt i alltihopa avverkades överraskande en energisk hyllning till Ozzy Osbourne i form av en sprudlande Crazy Train. Detta fick hela Royal Arena att gunga. Stämningen nådde därefter sin topp när en av deras egna på scenen firades med en kärvänlig Happy Birthday, som hela arenan sjöng med i alltmedan applåderna ljöd genom hela lokalen.
Plötsligt förvandlades Royal Arena till en latinamerikansk gatufest samtidigt som de två trummisarna drog av ett solo i kaloririkt samspel.
Så må så vara att Santanas sound inte är för alla, men det svänger, det värmer och det har en alldeles speciell signatur, något ingen kan ta ifrån honom. Så ja, Carlos Santana menar det när han säger att musik skall märkas. Även under huden.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.
