Klicka på bilden, för att se hela bilden
Svensk hårspray, stadionrock och rock `n` roll med charm och skönhetssömn. De lokala hjältarna i Crazy Lixx var med andra ord i stöten i söndags – och de svettades som något ur en saunagus på speed. Förseningen på en timme (tack tekniken – vi var ju i Sverige, inte i Las Vegas). dämpades dock inte det minsta för det. När bandet väl äntrade scenen med attityd, läder och det mest välfriserade hår sedan Europe toppade hitlistorna.
Det hela ledde till en afton av melodisk hårdrock, stadionkörer och en kollektiv känsla av att det alltjämt är okej att älska 80-talet lite för mycket.
Redo för kamp – med glitter i gitarren
Det är något särskilt med Crazy Lixx. De vet exakt vad de sysslar med, och de gör det med en närmast kirurgisk precision. Det existerar inget grus i maskineriet, inga falska toner och ingen rökeffekt som inte har planerats tre veckor i förväg.
Givetvis satt ljudet som en smäck. Bandet var kort sagt tajt som ett par jeans på Sunset Strip 1986 alltmedan publiken som istället kunde tackat för sig och traskat hem, rycktes med i en bubblande rockfest med händerna i vädret och ett leende i skägget.
80-talsgenetik och svensk effektivitet
Crazy Lixx gör helt enkelt precis det man förväntar sig av ett band med rötter i den melodiska hårdrocken. Det är stora körer, läckra gitarrdueller och en frontman med självförtroende tillräckligt för att leda en kult. Det var som att stå mitt i en konsert och samtidigt vara en del av en video från 1987 – minus VHS-kvaliteten. Vi serverades hits som Hell Raising Women, Little Miss Dangerous och en härligt svettig version av Bonfire-klassikern Sword and Stone. Det var läge för publiken att sjunga med. Något den gjorde med stor glädje.
Men…överraskningarna uteblev. Visst, det hela var läckert, men aningen för läckert. Lite som att äta dessertbuffet och upptäcka att alla kakorna smakar gott – men det var ju bara förväntat vad gäller Crazy Lixx.
Stjärnstoft och stil utan kaos
Det råder inget tvivel om att Crazy Lixx är proffs. De känner sin publik, och de vet vad de vill ha – och hur frisyren ska se ut. Det bjöds på power, glöd och ett helt festfyrverkeri av goda vibbar.
Men; den där vilda rock `n` rollkänslan – den där känslan att allt kan hända – den blev lämnad hemma med pyjamasen och morgontofflorna. Det hela var.. väldigt välfriserat. Man nästan önskade sig en en gitarr som gick en aning amok, eller lite spontant crowdsurfande av sångaren. Bara ett litet ögonblick då det flippade ut lite. Men så blev det inte. Gänget höll sig till manus fullt ut.
Fyra stjärnor med glans och svett – och lite för få repor
Crazy Lixx levererade varan. Och det levererade den med stil. Så mycket stil att man nästan kunde bli nervös för om någon skulle få en fläck på jeansjackan.
Men är musiken är bra, ljudet (kniv)skarpt, publiken glad och håret fortfarande står rätt upp med trotsig tro på glamrockens eviga överlevnad – så skall man inte gnälla.
Det här var solid svensk stadionrock, som inte försökte vara något annat den inte är. Och det bör man respektera.
Tysk teaterrock med festgaranti och fäktande fans
De kom, sågs och bjöd på en tysk rockopera med stadionflammor, läderjackor och en dirigentpiska i Hannes Brauns överstyrda hand.. Kissin´ Dynamite levererade en konsert, som kändes som att man var fångad i en mix av Rocky Horror Picture Show, Rammstein Light och en tysk utgåva av Let´s Dance. Och det funkade – nästan för bra.
Tysk grundlighet med gitarr och glitter
Bandet gick på scen som festivalens sista namn, och trots tre dagars fatölströtthet och solsken hos publiken, lyckades de sparka liv i hela Plan B. Det var lite som att få support av en 80-tals-inspirerad defibrillator.
Kissin´ Dynamite spelar också melodisk hårdrock med stora körer, flashiga gitarrinsatser och en show så koreograferad att man nästan förväntade sig att det skulle visas rullande texter ovanför scenen i varje sång. Det hela levererades med den tyska precision man förväntar sig av folk, som troligen också bromsar med handbromsen bara för skoj skull.
Hannes Braun: dirigent, cheerleader och stand-up komiker
Frontmannen Hannes Braun framstod som en blandning av Freddie Mercury hög på energidryck och en tysk fotbollstränare med mikrofon. Han hoppade runt, dirigerade och fäktade publiken igenom en setlista späckad av hits som Back With a Bang, DNA och I´ve Got the Fire.
I samband med framförandet av Six Feet Under fick vi historien och hur skivbolaget sade nej till låten ifråga på det kommande albumet, varpå band svarade ”Fuck you”. Sedan smällde det bara till. Six Feet Under exploderade och blev ändå en hit på radiostationer runt om i världen. Det här var rå attityd kryddad med glitter och läppstift.
Teater eller rock – var går gränsen?
Det här var en konsert med mycket fokus på allsång, fäktande med armarna och synkade hoppinsatser. Publiken lydde gladeligen Braun i egenskap av sin roll som (rock)general. Fast kanske blev det trots allt lite för mycket show och för lite spontanitet? När allt är så trams tajmat saknar man lite av den skitiga ock kaotiska rock `n`rollkänslan.
Därmed blev det hela också nästan lite för polerat. Lite som att äta en bit kaka där glasyren smakar fantastiskt, men mansaknar ändå lite smulor under naglarna.
Ingen konsert utan ljudtest
Kissin´ Dynamite bildades 2007, och har sedan dess hunnit spela sig igenom Europa i egenskap av glamrockens ordningspolis. Det vägrade således att ställa sig på scenen utan att ett ljudtest. För som de själva säger:
– Saker och ting ska vara i ordning. Vi är tyskar
Och det är svårt att säga emot när showen är så exakt att till och med klockan i kyrktornet tickar i takt.
Rock med exakt cirkelsågannde och avslutande rullgardin
Kissin´ Dynamite levererade en överstyrd, svettig och festgaranterad rockshow, som satte en teatralisk punkt för årets Malmö Melodic. Publiken fick stampa takten med sina trötta festivalben så till den grad att till och med de döda måste ha vaknat när bandet drog igång.
Men nästa gång, Hannes – ta kanske först några teaterlektioner och en öl till. Det handlar ändå fortfarande om rock `n` roll, trots allt.
Av Belinda och Henrik Hildebrandt
