Klicka på bilden, för att se hela bilden
Passande nog började mörkret lägga sig när Thåström klev upp på scenen. Denna sommar turnerar han både själv och gör några spelningar tillsammans med Bob Hund. Vet inte om Bob Hund-fansen eller Thåström-fansen var i majoritet men har svårt att tänka mig att någon gick hem besviken denna kväll. Bob Hund var i vanlig ordning rolig och underhållande med massor med allsång emedan Thåström stod för det tyngre och allvarsammare.
Solen i den vänstra fick inleda konserten och med ljusriggar som på avstånd påminde om krucifix blev detta riktigt coolt. Ljudet var riktigt bra och man hörde varenda stavelse i sången. Isbergen blev med sin snygga pianomelodi låten som fick publiken att gunga i gång rejält.
Mitt under Alla vill till himlen utbrister Thåström “Black Sabbath för fan”. Och ja, de tunga ackorden hade absolut dragning åt det hållet. Och mer än gång hörde jag folk som sa “Så jävla bra” och jag kan bara hålla med. Söndagsmåndagssång var återhållsam och som vanligt står han där dubbelvikt och fladdrar spasmiskt med armarna. Känslosamt gitarrsolo från Christian Kjellvander som frambringade många både vackra och dissonanta toner under kvällen. Hatten av för övriga musiker med.
Mycket mellansnack är det inte men Thåström verkade nöjd och tackade för applåderna emedan Främling överallt med sitt långa utdragna intro (typ halva låten) byggdes upp till ett crescendo för att sedan övergå i sång och akustisk gitarr. Och texterna är som alltid inte bra några ord som råkar rimma utan det är hela långa berättelser. Norrut/Söderut är medryckande med sitt drivande trummande. Med textraden fjäderlätta flög vi slutade den tvärt.
Den gospelinspirerade Kom med mig började även den återhållsamt för att sedan byggas upp allt eftersom fler instrument lades till. Från albumet Kärlek är för dom kom ännu en suggestiv låt med gnisslande gitarrer och tunga syntar som förstärktes av ljussättning. Låten i fråga var Som tåg av längtan och det var nästan som att man satt med på tåget så mycket inlevelse det levererades från scenen.
Åter blev det finstämt och återhållsamt med balladen Det bästa av allt från senaste albumet Somliga av oss som kom förra året. Old Point Bar med munspel från vår frontman var riktigt tungt bluesig och malde på med samma ackord nästan rakt genom hela låten. Det var gåshudsvarning på detta.
Märk hur vår skugga är ju en klassiker som alltid går hem och hela publiken sjöng med. Körkarlen var både mörk, driven och hade dyster text. Ja, precis som Thåström ska vara. Lite farlig men man vill ändå komma ännu närmare.
Det bar att konstatera att Thåström levererade låt efter låt som bara var så jäkla bra. Låtar som Långtbort och Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce är bra på skiva men live blir det ytterligare en dimension när man ser hur mycket musikerna driver på och lägger sin själ i varje ton. Ebba Gröns gamla Flyktsoda är tämligen annorlunda mot originalet och är både tyngre och framför allt långsammare. Den finstämda Södra korset fick avsluta den ordinarie setlistan men inte oväntat fick levererade bandet ytterligare några klassiker.
Karenina och Aldrig någonsin komma ner var ju ett fint avslut denna kväll. Men trevligt nog blev det ännu en vända och efter Miss Huddinge -72 och Centralmassivet klingat ut var nog alla mer än helnöjda.
Bara att konstatera att jag borde gå och se Thåström oftare. Grymt bra ljud och ljus med svinduktigt band och Joakim Thåström i spetsen blev något det bästa jag upplevt live på många år. Såg honom för många år sen på Malmöfestivalen och som rolig anekdot slängde han ut sin akustiska gitarr i publiken. Vet inte hur han tänkte men turligt nog fick han tillbaka den.
Kontrasten mellan Bob Hund och Thåström är ju stor men jag är tämligen övertygad om att alla gick hem helnöjda denna kväll.
Recensionen av Bob Hund läser du här.
