Klicka på bilden, för att se hela bilden
Dessvärre har ju Bob Hund bestämt sig för att lägga ner så vill man uppleva bandet live får man passa på. Om jag inte räknat helt fel är det bara (?) tio konserter kvar, men inte ens jag kommer att mäkta med att se samtliga.
Och varför skulle man det kan man fråga sig? Jo, för de är underhållande och numera spelar låtar som alla har hört och kan texterna till. Denna kväll är vår frontman Thomas Öberg lika uppskruvad som vanligt och far runt på scenen med sin hemmagjorda koreografi.
Jonnie har numera blivit ett signum för Bob Hund och i deras tolkning har låten blivit snyggt uppfräschad. De har tagit steget längre än att bara spela den rakt upp o ner. Med de gamla klassikerna Düsseldorf och Nu är det väl revolution på gång blev det full röj framför scenen och till Hjärtskärande rätt och Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk fick vi åter besök av ett gäng körtjejer från Popkollo.
Ska du hänga med? Nä!! Bra titel och bra låt med bra sväng. Tinnitus i hjärtat är enligt Bob Hund en av deras 100 bästa låtar. Speciellt slutet gillar de själva extra mycket. Efter tio tusen timmar i replokalen brukar man bli duktig. Bob Hund brukar gärna berätta att det tog hundra tusen timmar för bandet att bli duktiga. Nu tror jag i vanlig ordning att de överdriver men det är ju svårt att kolla sanningshalten i vad som sägs på scen.
I vintras släppte Bob Hund sin tolkning av Nick Cave’s Into my arms som fick titeln Kom I min famn. Åter blev trummisen Christan Gabel presenterad som den nye bandet även han varit med i typ 20 år. Allt på ett kort från första plattan var lagom avig och stökig. Fantastiskt har ett skönt gung och med sin underfundiga text är den kul att lyssna på.
Passande titel då bandet som sagt ska lägga ner. Men än ska vi inte sörja utan sjunga med i den trallvänliga refrängen. Blommor på brinnande fartyg är ytterligare en låt som man gärna sjunger med i. Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss måste självklart spelas och sista låten i ordinarie set fick bli Harduingetmankandansatill och det låter som att alla i publiken kan texterna.
Upp upp upp ner är återhållsam och känslosam. Plastic Bertrands Tout petit la planète har blivit Den lilla planeten i Bob Hunds version. Men originalversionen håller fortfarande bra.
Henrik Svensson var kvällens inhoppade gitarrist då Johnny Essing har fått operera ett öra. Men han var ändå på, om än som publik. Rockabilligt är alltid både utdragen och emellanåt utflippad. Det blir rejält röj både på scen och i publik och alla hoppar runt. Bandet verkar inte själva veta om låten ska sluta eller dra i gång igen då de tittar oroligt på varandra. Sista sista fick bli ett lugnt avslut i form av Jag rear ut min själ.
Ingen av de mest minnesvärda konserterna jag varit på men det var självklart bra ändå. Ljudet var lite burkigt, åtminstone där jag stod längst fram i mitten. Mellansnacket är ungefär samma och man känner igen mycket av lustigheterna. Om jag nu skulle önska något är ju att de kunde kört några ännu mer obskyra låtar bara för att de kan, men de verkar satsa på de säkra korten.
Recensionen av Thåström läser du här.
