Klicka på bilden, för att se hela bilden
Efter att ha jagat skivkontrakt i nästan ett decennium slog Kip Moore igenom över en natt med sitt debutverk Up All Night. Albumet ynglade av sig te topp-5 countryhits, inklusive listettan Somethin’ About a Truck. I slutänden kunde konstateras att han blivit den mest framgångsrike debutanten inom country både 2012 och 2013.
Sedan dess har har åtskilliga mängder vatten runnit under broarna Mycket har hänt, tiderna har förändrats. Inte minst ter sig rollen som het debutant numera som tämligen fjärran. Fast karriären har likväl fortsatt, om än i ett lugnare tempo där musiken inte alltid når listorna. Fast det betyder inte attt uppskattningen bland fansen för den skull avtagit. Menar sångaren i alla fall själv.
– Nej, ärligt talat känns det som om det inte varit så här bra respons sedan mitt andra album Wild World. Folk stannar mig hela tiden för att prata om nya plattan, och jag tänker göra allt för att komma ut och spela den live.
Annorlunda prägel varje gång
Kip förtydligar och säger att verket ifråga, Solitary Tracks, är hans mest personliga hittills. Ett långt ifrån ovanligt statement när det gäller låtskrivare, men sångaren säger att han försöker sätta en annorlunda prägel på materialet varje gång.
– Det här är den största resan jag gjort rent textmässigt. Om texterna är djupare den här gången? Yeah, absolut. Och det är på grund av det personliga fokuset. Det här är det råaste jag någonsin gjort.
– Samtidigt antyder ju själva titeln också rätt tydligt att det du gjort den här gången är just personligt?
– Js, och jag skrev faktiskt Solitary Tracks, High Hopes och någon sång till samma vecka. Det är spår som berättar hur jag känner med att arbeta utanför mainstream numera. När jag fick alla möjligheter tidigt i karriären undrade jag vad det var för fel på mig som inte trivdes. Så nu känner jag mig bekväm med att stå utanför allt det där.
Har blivit dags för förändring
I samband med släppet av Solitary Tracks har Kip också passat på att byta skivbolag. Efter dryga dussinet år med multijätten MCA har han landat hos Richard Bransons Virgin.
Det är en intressant tid, menar Kip, och förtydligar genom att säga att han hade diskussioner med flera bolag, men Virgin var den mies ”ivriga parten”. Vad gäller MCA? Tja, sångaren säger sig haft glädja och nytta av dem precis som de haft av honom. Men det hade blivit dags för förändring. Däremot finns det ingen substans i ryktet att han funderade att bli helt oberoende.
– Aaah nej, jag kände hela tiden att jag skulle ”team up” med ett skivbolag. Det är alldeles för mycket jobb med promo och annat för att göra allt själv. Fast allt på nya plattan spelades in som om det varit en indieproduktion.
– Med detta sagt, skulle du rent allmänt vilja säga att det är för mycket fokus på hits på Nahsville-scenen?
– Jag har alltid skrivit vad jag känt, men det finns en press att skriva sådant som de kan göra något av. Fast nu har jag stått utanför den kommersiella ådran ett tag, så jag känner mig tillfreds oavsett vilket. Samtidigt är det så att om man skulle få en hit, så var tacksam om det händer. Men man ska aldrig tänka på det när man skriver. Jag skulle aldrig försöka skriva en radiohit.
Tankar på att ge upp
Kip fortsätter resonemanget genom att betona att han känner sig väldigt lyckligt lottad. Visserligen tog det honom åtta år för att få skivkontrakt. Det var 2011, men redan fyra år tidigare hade han fått et så kallat förlagskontrakt i egenskap av låtskrivare. Han erkänner dock utan omsvep att det under denna tid ständigt fanns tankar på att ge upp.
– Varje dag. Det gällde hela tiden att sätta den ena foten framför den andra. Jag var 28-29 år och hade börjat känna att jag inte gjort något med mitt liv. Jag hade många ”oddjobs” på kvällar och nätter för att kunna skriva på dagarna. Så varje dag var en kamp.
Men trägen vinner, brukar det ju heta, och i Kips fall stämde onekligen talesättet. Visserligen var debutsingeln Mary’s the Marrying Kind bara en blygsam listklättrare, men därefter slog han alltså igenom. Hårt. Med tre topp-5 hits. Samtidigt sålde den tillhörande fullängdaren platina under tiden.. Inte konstigt att livet för Kip vändes upp och ner.
Yeah, så var det. Jag levde verkligen ett uppskruvat liv då. Jag sov inte under de första två, tre åren efter det. Jag kunde göra en konsert först tidigt på dagen. Sedan åkte jag buss över hela USA för att göra en radiointervju. Det var speedat hela tiden. Det var något man inte kunde förbereda sig på.
Tre givna ämnen inom dagens country
– Med detta sagt kan man väl också säga att det var ett hyfsat beprövat recept som funkade. Jag menar, Somethin’ Out a Truck, Beer Money och Hey, Pretty Girl. Vi talar tre givna ämnen inom dagens country?
– Yeah, men saken är också att det fick folk att ”komma in genom dörren”. Jag skrev om andra saker också, och många fans skulle kunna berätta att de hade andra favoriter än de här.
På tal om just fans, så söker Kip gärna efter efter nya beundrare även i Europa och andra ställen i världen. Detta är en trend som växt sig allt större på senare år, men det tillhör ändå alltjämt ovanligheterna att Nashvillestjärnorna satsar stort utanför Nordamerika.
I det avseendet står Kip onekligen ut. Redan i mitten på förra decenniet började han turnera utanför hemlandet, något han belönades för på förra årets Country Music Awards-gala i klassen Artist Achievement Award
– Jag gillar att spela utanför USA. Det har jag gjort sedan 2014, och folk har varit så snälla och schyssta mot mig. Du vet, det är inte lätt att ta ut countryn i världen. Men det här priset har hjälpt mig göra det, och jag delar det med de som hjälpt mig på vägen.
Extremt talangfulla
– För egen del tycker jag något har hänt de senaste åren. För fem, tio år sedan såga man nästan aldrig några Nashvilleartister i Europa, men nu kommer de titt som tätt?
– Något har definitivt hänt, så det är en toppengrej att vara en del av. Sedan finns det förstås vissa namn som inte funkat, fast man vet å andra sidan aldrig vad som gör det. Men för första gången kan folk i Europa få chansen att se countryartister live på allvar.
– Det är bara att hålla med
– Ja, tidigare fick de här banden och artisterna aldrig chansen att bli hörda. Det är toppen att sådana som Osborne Brothers och Kacey Musgraves blir sedda. De är extremt talangfulla. Samtidigt är det först de sista tio, femton åren som det varit så, och det handlar nödvändigtvis inte bara om countryartister. Rockband funkar till exempel ofta jättebra i Europa medan en del inte alls gör det.
– Till sist. Hur ser du på din karriär så här långt, rent allmänt?
– Jag känner mig extremt tacksam. Jag är tretton år in i karriären, och jag rör mig fortfarande med stadig fart. Sådant är sällsynt. Särskilt för att vara någon som inte haft någon kommersiell framgång på åtta år.
