Klicka på bilden, för att se hela bilden
Då jag steg ut ur tunnelbanan och närmade mig Royal Arena var det som att gå in i en parallellvärld styrd av Mr. Worldwide själv. Fans i alla åldrar – men primärt yngre – hade gjort sitt yppersta för att likna Pitbull. Skalliga huvuden – både äkta och peruk, vältrimmade pipskägg och Aviator solbrillor var närmast ett måste.
Många kvinnor gick all in och visade att dedikation till stilen inte har några könsgränser. Det var som en internationell Pitbull-konferens med festgaranti.
Stämningen: högre än Pitbulls solbrillor på näsryggen
Inne i Royal Arena kunde energin märkas redan i foajén av allt surret. Och väl inne i arenan jublades det som om Pitbull redan stod på scenen varje gång kameran panorerade över publiken och deras ansikten syntes på storbildsskärmen. Folk sprang, dansade och poserade som om de var med i sin egen musikvideo. Det påminde om en mini-Carnival, bara med bättre airconditionoch flera DJ-Khaled-referenser.
Ett startskott från helvetet – Metallica-styla
Konserten öppnade med en bomb i form av Metallicas Enter Sandman. Det var en twist som ingen kunde se komma, men publiken tog emot det som en välriktad uppvärmning till partyt. Royal Arena exploderad. Från och med då var det som om ingen riktigt stod med fötterna på jorden längre. Folk vari i extas, och det här var ändå bara början.
En tour de force resa genom rock, reggaeton och ren galenskap
Därefter överöstes vi med rockklassiker som Sweet Child O´ Mine och We Will Rock You-. De träffade publiken mitt i nostalginerven, men det var först när Pitbulls egna hits tog över som arenan på allvar lyfte.
International Love, Hotel Room Service och särskilt Timber utlöste en sann hopporgie i publikhavet. Det var som att vara fångad i ett neonupplyst dansgolv mitt i en svettdrypande klubb i Miami, bara med bättre akustik och dyrare öl.
Pitbull själv var i vanlig ordning en karismatisk showman. Han gjorde air humps, slog sig själv i bröstet och skickade flirtiga blickar mot sina sex kvinnliga dansare med en halvläskig charm, som hade fått självaste Tony Montana att skaka på huvudet – och ändå le lite ändå.
En språkfest tänd av bensin: spanska, reggaeton och DJ-mellanspel
Spanskspråkiga Echa Pa´lla (Manos Pa´rriba) satte fart på de latinamerikanska rytmerna och medan covern på Daddy Yankees Gasonlina hördes från högtalarna kändes det som om ett angrepp på höfterna. Fast på ett bra sätt.
Festen blev dock avbruten, inte en eller två, utan hela tre gånger medan Pirbull rusade backstage för att byta blazer. Och varje gång blev vi lämnade i händerna på en DJ, som öste ut hits av folk som Icona Pop och Kid Cudi över fansen. Detta kändes en aning klumpig avstickare i en annars stramt iscensatt show. Det kändes lite som att beställa kubansk rock och istället bli serverad en ljummen breezer.
Bandpresentation en annan stämning och lite allvar i botten
I samband med numret Time of Our Lives antog en mer eftertänksam ton då han med tjock Scarface-accent presenterade bandet.
Every day above ground is a good day. Remember that, utbrat han.
Varpå publiken svarade med ett rungande jubel. Mitt i dansgolvets kaos och lasershowens glittrande ljus var det således ändå plats för en liten glimt av allvar. Ett budskap som kanske träffade extra hårt med tanke på all oro i världen.
Slutledning: Pitbull levererade, Royal Arena levde – och alla dansade
Pitbull i Royal Arena var inte bara en konsert, det var en totalupplevelse. En absurd, energisk, svettig och rakt igenom underhållande afton. Det hela tedde sig kanske lite väl over the topp, men vem kommer till en Pitbullkonsert för nyansen och djupet?
Med fest, färg och en publik som vägrade att stå stilla levererade Mr. 305 en fest värdig sitt namn. Och ingen gick hem utan att ha sjungit, dansat och måhända svettat ner sin skjorta.
