Klicka på bilden, för att se hela bilden
Herregud! Bonnie Raitt har fyllt 75. Är ärligt talat lite chockad även om jag rent logiskt inte borde vara det. Min första bekantskap med henne var trots allt så tidigt som 1982. Det var då jag inhandlade albumet Green Light, så bara det borde väl få det att klicka till innanför skallbenet.
Detta var innan det stora genombrottet med Nick of Time sju år senare. Det var då sångerskan efter mycket hårt arbete och en del personliga problem. Om man säger så här; i en intervju med Rolling Stone ett antal år senare berättade hon att just Nick of Time var hennes första ”nyktra album”.
Utsålt flera månader i förväg
Så kan det gå. Och på den vägen är det. Raitt har därefter fortsatt på den smala vägen privat, och den lyckosamma rent kommersiell efter det. Okej, en tydlig nedgång vad gäller listplaceringar har märkts på senare år, men i egenskap av liveartist är hon alltjämt en god dragare.
Konserten på Amager Bio är för övrigt ett högst betecknande exempel på just det. Biljetterna såldes slut för flera månader sedan. Både imponerande och roligt. Tycker åtminstone jag, som fått för mig att äldre artister absolut ska få stå i rampljuset utan gnäll från omgivningen så länge de vill och kan leverera.
”All about the blues”
Och det kan onekligen Bonnie Raitt. Den trevliga tjejen i merchståndet sade att ”She never misses a beat” när saken kom på tal, och det hade hon helt rätt i. Den kalifornienbördiga sångerskan visade sig vara precis så proffsig som hennes skivor ger intryck av. Lägg därtill att hennes band består av idel meriterade instrumentalister, som dessutom till större delen arbetat med henne i decennier, så är det lätt att förstå på vilken nivå vi pratar om.
Musiken då? Ja, som kännaren vet är det ”all about the blues” när Raitt är i farten. Åtminstone nästan. Sedan blir det förvisso aldrig det där riktiga tunggunget som John Lee Hooker, Muddy Waters och andra representerar. Istället ägnar sig denna garvade dam åt en slags förfinad variant där blueskänslan alltid är uppenbart närvarande utan att ta över helt.
Med äktheten som rättesnöre
Således kan även en sådan, typ undertecknad, som vågar svära i kyrkan och erkänna att uttalat tunggung inte är ens forte, ta till sig Raitts alster. Fullt ut. Det hon gör är definitivt genuint och själfullt, men även sofistikerat. I min bok är det knappast något negativt att påstå att hennes band låter som ett gäng studiomusiker. Med äktheten som rättesnöre, bör tilläggas.
Sedan har Raitt förstås också den passionerade inlevelserika rösten som förmedlar texterna på det relevanta sättet. Utan åthävor och manér, hon bara gör det. Inledande I Sho Do satte tonen i detta avseende. Då insåg man omgående varför sångerskan är så prisbelönt – tretton amerikanska Grammys säger en del – och omhuldad av kollegorna.
Spannet kunde vara brett
God was in the Water, med sitt lätta träskgung och John Hiatts Thing Called Love följde upp denna öppning, och på den vägen var det. Därmed var konceptet för resten av giget också hugget i sten.
Samtidigt får man väl också säga att spannet mellan soft och bluesigt upptemposväng kunde vara tämligen brett danna afton. Ta bara kontrasten mellan känsliga John Prine-covern Angel from Montgomery och BB King-tolkningen Never Make Your Move too Soon. Eller kanske mellan 60-talets bluesstjärna Mable Johns ballad Your Good Thing (Is About to End) och den coolt slickade Something to Talk About.
Tralligare än i den afrikanska gospeln Hear Me Lord blev det dock aldrig. Så ska det låta när han där uppe ska tillbes på ett glatt och uppspelt sätt.
Förmåga göra andras låtar till sina egna
Sistnämnda var för övrigt ännu en cover på selistan. Skulle tippa att två tredjedelar sångerna på låtlistan utgjorde tolkningar av andras material. Och inget konstigt i det egentligen. För i likhet med till exempel Bryan Ferry har Raitt en speciell förmåga att göra andras låtar till sina egna. Hon har helt enkelt fått den talangen på köpet i sitt DNA. Det kunde vem som helt se, eller kanske först och främst höra, på Amager Bio igår.
Vad mer? Jo, sedan måste verkligen också påpekas vilken lysande gitarrist Raitt faktiskt är. Hennes slidespelande kan inte beskrivas som annat än superbt rysansvärt. Eller om ni så vill grymt. För att nu ta till ett uttryck som är någorlunda nere med kidsen.
Att spela live vid åttio och nittio
Fast vid närmare eftertanke var det mesta värt att skriva hem om igår. Så när Raitt uttryckte att ”Vi är alla så tacksamma för att vi inte är i USA nu”, med tydlig adress The Donald var min första tanke att det här kanske var sista chansen att se Raitt live i Europa.
Men kanske inte ändå. När allt närmade sig sitt slut kommenterade sångerskan indirekt sin ålder och nämnde något om att fortsätta spela live när hon är åttio och nittio också. Med förväntad högljudd uppskattning som följd.
Sedan återstår väl att se, men de flesta med minsta lila blues i kroppen verkar vara av ett särskilt tåligt virke. Så fortsättning följer förhoppningsvis. Något att se fram emot, får man väl säga. För kvällens gig levde upp til förväntningarna och mer därtill
