Klicka på bilden, för att se hela bilden
Han är utan tvekan en av Argentinas absolut största artister. Definitivt en nationalklenod. Kanske rent av en ikon. Namnet är Andres Calamaro, och ända sedan 1984 har han gett ut musik i eget namn. Sexton soloalbum har det blivit genom åren samt en hel hög samarbeten, liveplattor och samlingar. Liksom icke att förglömma otaliga hits i hela den spanskspråkiga världen
Ni hör själva, det här är en herre som bär respekt med sig. Ungefär som Bruce Springsteen i USA, Johnny Hallyday i Frankrike, Vasco Rossi i Italien, Peter Maffay i Tyskland och ja, Ulf Lundell här hemma.
Har aldrig varit i närheten av Skandinavien
Ni förstår säkert poängen. Därför är det också lätt att inse hur stort det är att denne snart 64-årige argentinare faktiskt ställde sig på en scen i Köpenhamn i lördags. Kan förvisso ha fel här, men såvitt jag vet har han aldrig varit i närheten av Skandinavien tidigare. Så är liksom oftast fallet med spanskspråkiga artister. Eller alla internationella namn som inte sjunger på engelska, vid närmare eftertanke.
Vilket är hur synd som helst med tanke på de musikskatter som förhindrar en upptäckt enbart på grund av språkbarriären. Något inte minst spansk pop och rock utgör ett utmärkt exempel på. Vet detta av egen erfarenhet. Har plöjt ner en hyfsad slant i den spanska CD-marknaden de senaste två decennierna, och Calamaro har varit med i leken nästan från början.
Mer än tillfredsställande
Med andra ord var det inte utan att en ansenlig dos förväntan låg i luften inför detta gig. Sedan stod det väl inte riktigt klart i skallen hur den skulle kunna materialisera sig på bästa sätt, men så här efteråt känns upplevelsen i alla fall med emfas mer än tillfredsställande. Om nu det låter vettigt.
En bred musikalisk palett
Fast lite lustigt var det förstås att Calamaro öppnade med kvällens enda engelskspråkiga nummer Output Input Tala om missvisande varudeklaration. Åtminstone ur ett rent språkmässigt hänseende. Å andra sidan fungerade denna skapelse med sin tjusigt fullmatade ljudbild som ett utmärkt intro för resten av aftonen.
Ett intro som ändå inte nödvändigtvis var fullt ut representativt för fortsättningen eftersom sångaren har en tämligen bred musikalisk palett att måla på. Efterföljande Sin documentos var till exempel klämmigt rotig latinopop, Loco blåögd soul Hall & Oates hade kunnat göra, Estadio Azteca vemodig folk med jazztouch, Una Bomba en stötig sak som tog sikte på reggaenerven, A los ojos utmärkt rock med tydlig popnerv och så vidare.
Ösigare än i Me arde och kanske i synnerhet riffiga Alta suciedad blev det emellertid aldrig, extra plus här för de båda gitarristernas fräcka licks här, för övrigt.
En sista anledning att go crazy
Fast inget kunde förstås överträffa avslutningsnumret Los chicos/El salmon. I alla fall inte vad gäller publikresponsen. Vi talar i termerna två givna ess i katalogen som gav en redan tänd publik en sista anledning att go crazy.
Särskilt förstnämnda sång tedde sig djävulskt medryckande, och fansen gav tillbörlig respons. Vilket inte vill säga lite med tanke på att den av den till större delen spanskspråkiga fanskaran var imponerande engagerad i nuet från första till sista tonen 110 minuter senare.
Detaljer och nästan omärkliga inpass
Sedan går det knappast att bortse ifrån att sjumannabandet bakom chefen gjorde ett berömvärt jobb för att återskapa repertoaren på bästa sätt. Snyggt nyanserat med finess och ansenligt sväng sammanfattar deras insats väl.
Samtidigt bör även framhållas att de individuella insatserna ständigt bjöd på små nästan omärkliga inpass och detaljer, som lyfte ljudbilden ytterligare. Ett tecken på att det här handlade om ett band av det självklart samspelta slaget, således
Genuint och livsbejakande
Med detta sagt finns inte mycket mer att tillägga än att konstatera att Andrés Calamaro live var en högst angenäm upplevelse. Ändå var det som bjöds endast ett tvärsnitt av sånger hämtad från en tämligen massiv sångkatalog. Så betydligt mer finns att upptäcka än det här.
Genuint och smått livsbejakande är nog orden jag letar efter i kölvattnet på denna konsert. Övriga positiva adjektiv är redan nämnda här ovan, så mycket mer finns inte att tillägga. Mer än att Calamaro med band är välkomna till vår del av världen igen. När som helst.
