Klicka på bilden, för att se hela bilden
Let me entertain you, predikar Robbie Williams. Kanske mer än någonsin på denna senaste turnévända. Fast året började inte så bra för honom. Hans aporienterade filmsatsning för 100 miljoner dollar Better Man tokfloppade trots faktiskt välförtjänta och många gången närmast lysande recensioner.
Ändå stod han likväl där i den danska nationalarenan, som om inget hänt inför 40.000 åskådare och var sitt vanliga luriga och självironiska jag med sitt entertainerego som given bonus.
En apa för konstigt för den breda biopubliken
Kanske kände han sig en gång precis som hans karaktär uttryckt det i filmen ifråga, som en apa där på scen. Om än i det drogdimmiga förflutna och rakt inte i denna turnévända. Det var dock ingen fördel för honom att dra tanken så långt som att förverkliga en biopic där hans karaktär bokstavligen ser ut som en apa. Det blev helt enkelt för konstigt för den breda biopubliken.
Hade hittat drömkvinnan och avlat fyra barn
Live på scen i torsdags tedde sig emellertid denne forne(?) bad boy kanske mer harmonisk än någonsin, och allt beroende på att han i slutänden hade hittat sin drömkvinna och avlat fyra barn. Plötsligt fanns det riktig mening med livet och någon som kunde ta fokus från den egna personen.
Ungefär så, och det är inte jag som säger detta. Istället var det så Robbie själv formulerade saken denna kväll i samband med en kortare utläggning.
Vad är bra underhållning?
Fast detta utgjorde förstås mest en viktig parantes i en show som nog får sägas vara mest extravagant av de tre som hittills skådats med honom i Parken. Men så var också temat för årets turnéevenemang entertainment, alltså underhållning. För vad är bra sådan? Naturligtvis det som bjuds av honom själv under denna turné, och målet är knappast av det blygsamma slaget. Nej, Robbie vill i slutänden bli The King of Entertainment någon gång i livet. Och hellre förr än senare.
Backad av ett tjugotal personer
Ingen falsk blygsamhet där inte. Men ändå, visst var det här en show som gav valuta för biljettpengen. Med råge. Det var liksom givet från början. Backad av ett knappt tjugotal personer på scen, inklusive åtta tjusiga dansöser med flitiga ombyten på agendan såg stjärnan till att ligga i framkant mest hela tiden.
Att sedan bandet tillhörde det gediget superproffsig gardet behöver väl knappas nämnas. För det är klart att musiken skulle präglas av en A-klass mainstream-stämpel rakt igenom under den 135 minuter långa showen.
Ett medley till synes utan tanke
Repertoaren då? Tja, säg den popkännare som inte är medveten om Williams hitspäckade sångbok, så det fanns självklart otaliga måsten på setlistan att avverka. Men sångaren överraskade trots det att öppna med speedade rockern Rocket från kommande albumet Britpop.
Därefter följde givna varudeklarationen Let Me Entertain You och ett medley till synes utan någon större tanke mer än att det skulle exaltera publiken. Om jag säger The White Stripes Seven Nation Army och Bon Jovis Livin’ on a Prayer, så förstår ni vad jag menar. Men effektivt var tilltaget onekligen. Vid det laget gick publiken mycket riktigt programenligt bananas.
Tänjer på gränserna inom mittfilspop
Fast covers i all ära, tilltaget att bjuda in självaste Aqua för att höja stämningen ytterllgare må ha sett bra ut på pappret, men Barbie Girl förvandlades mest till en rätt umbärlig och smått grötig historia denna afton där vare sig Lene Nystrøms eller Rene Difs röster kunde överrösta musiken.
Å andra sidan får väl detta sägas vara en mindre parantes. För den upptempo-varan som serverades för övrigt höll sedvanligt god kvalitet. Och det gäller allt ifrån gladtralliga Candy till Rock DJ med tillhörande Robbie-rap och funkrockiga Kids via enda hänvisningen till Take That, i form av Dan Hartmans diskoklassiker Relight My Fire höll sångare.
Så säga vad man vill, den som ser till helheten kan inte dra någon annan slutledning än att Williams inte tvekar att tänja på gränserna inom den fåra som stavas gedigen mittfilspop. Sedan må detta te sig lite tydligare när tempot höjs, men det gäller även när det är balladdags, och det blir det rätt ofta när WIlliams ger konsert. Better Man, Love My Life, Feel, Supreme och givna avrundningen Angels med flera. Det vimlar liksom av starka softa sånger i repertoaren.
Rysningar av duett med 40.000
Dessutom känns texterna inte sällan som ren och skär terapi för honom själv. Självutlämnande och nakna, men samtidigt, wow vilka sånger han och låtskrivarpartners som Guy Chambers fått till genom åren. Mycket riktigt tillhörde nummer som de nyss nämnda de absoluta höjdpunkterna, och rysningar for längs ryggraden när Williams sjöng duett med de 40.000 på plats i arenan.
Smärtan, svärtan och gamla synder
På det hela taget framstår denna senaste show med sångaren som ett storslaget läckert spektakel bestående extra allt. Underhållningeelementet regerar och står i fronten på ett sätt som antyder att det inte sparats på slantarna. Samtidigt går Williams under ytan och låter smärtan, svärtan och gamla synder komma fram.
Fast det lyckliga slutet är förstås redan skrivet. Familjelivet har som sagt gett mål, mening och stadga. Med detta sagt kan Williams mycket väl fortfarande vara cheeky och låta rävarna bakom varje öra släppas loss på världens arenor. Något han har nytta av som den borne entertainer han är.
Har slutat oroa sig för att inte vara cool
Utöver detta är det bara positivt att mannen både ter sig oförskämt avslappnad och har slutat oroa sig för inte vara cool längre. Sårbarheten klär honom det gör honom nästan sympatisk. Vilket i sin tur gör det lättare att se människan Robbie bortom allt utanverk och det stora format han alltid befinner sig i på scen.
