Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det finns artister, som rider på nostalgivågen – och så har vi Billy Idol. På Copenhell visade sångaren att han inte bar är med i leken, han står i frontlinjen också. Med en fysik som borde göra de flesta yngre kollegor gröna av avund, och en röst som alltjämt bär samma djävlarannamma i tonen som med Generation X i slutet på 70-talet sparkade Billy Idol in dörren och levererade en konsert som satte sig i medvetandet. Djupt.
Nar sångaren äntrade scenen var det med en karisma som fyllde hela festivalområdet, och redan från första tonen i Dancing With Myself var festen igång, och alla hängde på. Alla åldersgrupper var med på båten, men alla vi som följt Billy Idol genom åren kunde märka att det här var något speciellt.
Inget lämnades åt slumpen
Rösten höll hela vägen. Den lät rå, hes, energisk, och levererade med precision. Idol vrålade, charmade och förde oss genom ett set som spände från de tidigaste klassikerna till material från hans senaste verk. Inget lämnades åt slumpen. Han ville se oss, och vi ville att han skulle se oss.
Gitarrlegend mellan det teatraliska och tekniska
Samtidigt var Steve Stevens, gitarrlegenden och stilbildaren lika vass, flamboyant och tight, som man hade hoppats. Hans spelande balanserade det teatraliska med det tekniska och varje ton satt som den skulle. Han lekte med sitt instrument som någon som känner det bättre än sin egen handflata. Det märktes tydligt.
Elektrisk stämning
Publiken i sin tur backade upp fullt ut. Det crowdsurfades sjöngs och djävulshornen sträcktes mot himlen samtidigt som Rebel Yell och White Wedding spreds över festivalområdet. Stämningen var elektrisk. Det kändes som en äkta febrig Copenhellkväll även om det fortfarande var dagsljus.
Konklusion
Billy Idol bevisade att han fortfarande har ”det”. Han blandar och ger – utan vare sig filter eller ursäkter. Det som bjödsvar inte rester från det förflutna. Det här var en artist i toppform med styrka i rösten, eld i blicken och rock `n` roll i varenda rörelse.
Dirty Honey – rått, hest och alldeles för stort för den lilla scenen
Helvete, vad häftigt det var att se Dirty Honey på Copenhell. Men varför i all världen fick de den minsta scenen!? Det här är ett band som spelar med en energi och volym som kräver luft och plats, och sådant fanns det bara inte nog av. Publiken stod packad som sillar, så många fick nöja sig med att lyssna på avstånd. Det säger egentligen allt.
Klassisk i själen och frisk i uttrycket
Dirty Honey sprängde ramarna. Bokstavlig talat. Det här var skitig rock med svett på strängarna. Med Marc LaBelles råa, hesa röst fronten, en stämma som lät som om den hade kört barfota genom 70-talet, och vaknat upp med damm i lungorna blev vi lurade med genom en setlista som både var klassik i själen och frisk i uttrycket.
Dirty Honey är ett relativt nytt band, men de låter som något man har hört hela sitt liv. Det handlar om riff som luktar Led Zeppelin och Aerosmith, men levereras med nerv och djävulusisk framgång. De blickar inte bakåt. Istället för de arvet framåt.
Redan färdiga för de stora sceneerna
Sånger som When I’m Gone och Caifornia Dreamin´ fick publiken att glömma allt om trängseln och bara ge sig hän. Det här var en konsert som träffade hjärteroten med en blandning av nostalgi, talang och attityd.
Sedan märktes det att Dirty Honey har turnerat med de stora. Och man förstår varför. De låter som ett band som redan är färdiga för de stora scenerna, och då inte bara som supportakt, utan som headline. Så hur det ska gå för dem nu ska verkligen bli spännande att se.
Har inte exploderat färdigt än
De kommer som bekant från USA, och det hörs. De spelar sträv, dammig blues och hårdkokt rock `n` roll i perfekt balans. Och har du dem ännu inte på din radar, så skriv ner detta: håll ögonen på Dirty Honey. De har inte exploderat färdigt än.
Slutligen förtjänar bokaren en jätteskrapa. För Dirty Honey bör absolut spela på huvudscenen nästa gång. Punkt slut.
