Klicka på bilden, för att se hela bilden
Mörkret. Hade fallit över Copenhell, men ljudet var allt annat än frånvarande. The Prodigy var. nämligen på plats och skickade ut ett massivt bombardemang bestående av elektroniska beats, punk, Industri- och hardcorerave ut över festivalområdet med en energi som tände publiken, likt en skogsbrand i natten.
Ljudet, ljuset, stämningen, allt var iscensatt som en totalupplevelse. En intensiv ljusshow pulserade. I takt med basen och skapade en närmast hypnotisk effekt som drog in publiken i dess mörka universum. Rytmerna träffade kroppen betydligt mer. än huvudet. Det var fysiskt, rått och kompromisslöst.
Svårt bortse tomrummet Keith Flint lämnat efter sig
Men däri låg också kvällens största saknad. För även om bandet spelade med professionell precision och tungt driv var det svårt att bortse ifrån det stora tomrum Keith Flint lämnat efter sig. Hans vilda scennärvaro och ikoniska röst har alltid utgjort själva nerven i The Prodigy, och utan honom kändes det som att bjudas på festens soundtrack utan själva festen.
För övrigt var det precis som förväntat sparsamt med sång, och även om det passade till det hårda rytmiska uttrycket saknades den mänskliga gnistan, det punkiga kaoset och den djävlar anamma våldsamhet som Kieth brukade bidraga med. Det framgick tydligt att hans roll inte bara var i egenskap av röst, utan även som bandets själ.
Ett kollektiv av trance-anda, ljus och nostalgi
Med detta sagt går det inte att komma ifrån att publiken på plats var tänd. Det var packat framför scenen, energin var svettig, och folk levde sig med fullt ut i beatsen.. Det här var en stor upplevelse präglad av stark gemenskap – ett kollektiv av trance-anda, ljus och nostalgi. Och även om nu körsbäret på pajen saknades dansades, hoppades och festades det som om det var 1997 igen.
Konklusion
The Prodigy levererade en vild, visuell och våldsamt effektiv konsert där beatsen bar helheten. Men för alla oss som kommer Ihåg energin från då det begav sig hängde saknaden tungt i luften. Det som bjöds här på Copenhetl var bra, men det kunde ha blivit legendariskt.
The Cult – en nostalgisk tidsresa med energi själ och arenaformat
När ett band som The Cult äntrar scenen följer historien med, och på Copenhell levererade de inte bara en konsert, de levererade en resa tillbaka till en tid då eyeliner, läder och gitarriff fyllde dansgolven på de hetaste diskoteken. För oss om har dansat till She Sells Sancutuary på ställen som legendariska Montmartre var det är inte bara musik. Det var minnen, puls och rockhistoria i levande livet.
Och The Cult själva? De var inte vara tända, utan också närvarande och uppenbart glada för att vara där. Man kunde se det i blicken på Ian Astbury – även om han nu var i besittning av sin sin sedvanligt karaktäristiska distans – att han hade ett ljus i ögonen och värme i rösten. Sedan mot slutet? Ja, då kom den andliga sidan, som han alltid her burit med sig, fram.
Det hela tedde sig kanske lite märkligt, men också äkta. För det är så Ian Astbury är. Han har alltid balanserat mellan rollen som shaman och den som rockstjärna, och det är precis det som gör honom fascinerande.
Tyngd och dynamik i varje nummer
Bandet spelade med överlägsen rutin och frambringade ett fantastiskt ljud, och man kunde märka att det är gängen hållt ihop i flera årtionden. Det var tyngd och dynamik i varje nummer, och setlistan var välkomponerad. En stark mix av de stora åttiotalshitsen och nyare material blev mottaget med respekt och begeistring från en publik som tydligen både kom ihåg och alltjämt älskar deras sound.
Det var nostalgi med edge. Det lät varken dammigt eller forcerat. det var bara välspelad rock serverad av ett band som fortfarande står stadigt och spelar som om året alltjämt var 1987…men med en helhetsblick som skvallrar om 2025.
Konklusion
The Cult levererade en konsert, som med säker hand flätade samman det förflutna och nutid. Det var stämningsfullt, välspelat och fullpackat med en energi man brukar hoppas att hitta hos ett band, som har varit med så här långe. Vi talar i termerna en upplevelse, som både träffade hjärtat och adderade en lust att återuppleva hela backkatalogen.
