Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är inte varje dag man känner sig invigd i en medeltids tempelruin mitt på en festivalplats, men precis så kändes det då Within Temptation äntrade scenen framför Helviti på Copenhetll. Med masker, mystik och monumentala scentempel gjorde bandet klart för alla på plats att detta inte bara ville vara ännu en konsert i mängden – det här var en ritual. En teatral seans i metal-landets namn.
För att nu vara ärlig kunde man lätt frukta att holländarna skulle mötas med en hövlig, men samtidigt lite varnande mus av nyfikna metalheads. För Copenhell är trots allt inte känt för att något överflöd av symfonisk goth-metal. Men Sharon den Adel och hennes mannar uppträdde som om de hade tänkt sig att väcka de döda alltmedan publiken var mer än redo att låta sig förföras.
Ett band i harmoni både musikaliskt och mänsligt
Within Temptation har hållit ihop länge, vilket framgick tydligt denna tidiga kväll. Deras samspel på scen är inte bara precist, det är organiskt. Det kändes som varje ton, varje trumslag och varje gitarrsolo hade vävts in i ett nät av samlad artistisk erfarenhet och ömsesidig respekt. Nivån är helt enkelt skyhög, så det är svårt att inte bli imponerad.
Sedan är förstås Sharon den Adels röst ett kapitel för sig. Klar, melodisk och full av känsla. Hon lyfter varje nummer med en elegans som endast ett fåtal i metalgenren kan matcha.
Vare sig det nu handlade om en sång dedikerad till sin avlidne far – (då bredde en närmast kyrklig ro över platsen), en solidaritetshymn till Ukrainai form av moderna klassikern Stand My Grond eller en klassisk ballad och hjärtesorg och överlevnad, så sjöng hon med en intensitet, som kunde få de mest härdade headbangers till att stanna upp och lyssna.
Känslan med stora bokstäver och ännu större ljud
Det är svårt att undvika att le åtminstone lite grand när man ser en samling av svartklädda metalfans bli knockade av något så teatraliskt och känsloladdat som Within Temptation. Det blev såväl tårar som horn i vädret och allsång – och det är kanske precis det, som gör det till ett så unikt liveband.
De skapar plats åt både det brutala och blida. Det är tryck på känslorna, och det blir aldrig för mycket av det goda eftersom det serveras med en solid proferssionalism och en en självklar naturlig känsla för showmanship.
Det var det ena storstugan numret efter det andra, och särskilt gitarrpassagerna rullade ut över publiken som musikaliska åsksmällar. Man kunde nästan känna hur jorden darrade under Helveti-scenen. Ändå hade det vare sig med pyroteknik eller circle pits att göra. Istället var det för att helheten bara tedde sig så mäktig. Riktigt mäktig.
En triumf i motvind – och kanske mot förväntningarna
När man tänker på hur hårdföra och hur mycket old school många Copenhellbesökare är, så framstår det nästan som lite komiskt hur väl Within Temptation blev mottagna. Det headbangades, det sjöngs med, och inte minst; det ropades på extranummer. Det säger något om hur duktig bandet blivit på att nå ut över scenkanten. Oavsett vem som står där.
Så ja, kanske var det här inte det mest självklara valet på årets line up. Men för tusan, det var verkligen det rätta valet. Within Temptation bevisade ännu en gång att de inte bara är ett studioband med läckra videor och storslagna albumproduktioner. De är ett liveband med stort L. Ett band som levererar, berör och begeistrar.
Kort sagt!
Within Temptation kom, sågs och segrade på Helveti. De skapade en konsertupplevelse, som var både känsloladdad och kraftfull – ett melodiskt åskväder, som träffade publiken rakt i hjärteroten. Det var goth, det var symfoniskt, det var metal – och det var oförglömligt.
Skunk Anansie – en explosion av rå energi, attityd och en enorm röst
Bom! Så ska det gå till. Skunk Anansie krossade scenen på Copenhell med en konsert, som kändes som ett knytnävsslag förpackat i silverkappa och kärlek. Sångerskan Skin kom, sågs och segrade – och lämnade oss alla svettiga, rörda och fullständigt knockade.
Det borde vara olovligt att var så mycket queen av rock `n` roll vid en ålder på 57, men Skin bevisade att ålder bara är en siffra när man har rösten, karisman och djävlar anammat att äga hela festivalområdet. Hon var aggressiv, men på det coola sättet. Med glimen i ögat, nävarna och med hjärtat utan på kläderna.
En röst skarpare än rakblad
Från första sekunden var hon hundra procent på, och vi i publiken kunde inget annat än att hänga på. Självklart gick hon ner bland oss. Sjävklart hade hon oss fullt ut i sin hand. Hon brände igenom låtlistan med en röst som satt skarpare än rakblad, och träffade både hjärtenerven och adrenalinet på en och samma gång.
Ett musikaliskt fuckfinger
Låtlistan, då? En vacker, brutal och varierad rutschkanetur med både tidiga klassiker som Weak och Brazen (Wep) till nummer från nya albumet The Painful Truth, ett verk som för övrigt är en solid, politisk och ett musikalisk fuckfinger, som kritikerna redan har överöst med stjärnor. Och live fungerade både gammalt och nytt. Allt hängde ihop. Allt sparkade stjärt.
Intensivt, vackert och mest levande i år
Bandet spelade med hög energi, basen pumpade som en rasande puls, och gitarren skar rekt igenom ljudbilden som en motorsåg. Det var intensivt, det var vackert, och det var ärligt talat något av det mest levande man kunde uppleva på Copenhell i år.
Men om man nu ska tycka något som var mindre bra, så är det att bandet borde ha spelat senare. Ett band av den här digniteten förtjänar mörkret, kylan och nattens larm. Men Skin fick ändå det här att kännas som ett klimax. Mitt på dagen.
Konklusion
Skunk Anansie tände eld på Copenhell. Det var rått, rörande och rövsparkande. Eller med andra ord en lektion i hur man håller sin styrka, röst och publik. Utan att förfalla till kompromissande vad gäller någonting.
